Videon är inte längre tillgänglig
Det är bildernas höst på Uppsala stadsteater. Först Mefisto, som mörbultar texten och omvandlar pjäsen till en räcka illustrationer, som lyfter fram innehållets europeiska 30-tal i all sin groteska nakenhet. Nu William Shakespeares Romeo & Julia i en lördagspremiär där det fysiska teaterspråket tagit överhand och de visuella greppen utgör infallsvinkeln till en tolkning, som placerar sig mellan dans och performancekonst och har inslag av både drömspel och saga. Det kan finnas skäl att sätta upp detta Shakespeares kanske mest populära drama i en tid när testosteronstinna ungdomsgäng gör upp om vem som är gatans kung. Eller när hedersmordet emellanåt blivit ett verkningsfullt påtryckningsmedel i familjekonflikter. I den mån regissören Heinrich Christensen strävat efter att ge föreställningen en samhällsförankring ligger den i placeringen av tyngdpunkten hos Julia. Hon är i Maria Sundboms rollgestaltning en stark, ung dam som vet vad hon vill. I varje fall sedan hon mött Romeo på den ödesdigra maskeraden och i några snabba vändningar förvandlats från barn till kvinna.
Annars har det blivit en iscensättning som ger poesin stor plats på scenen med en färgsättning, som i sin vita tyngdlöshet rör sig mot ljuset som en vårblomma mitt i mörka december. I den riktningen pekar Sven Dahlbergs scenografi, som för tankarna till en kärlekens lekpark med gungor som flyttar upp spelplatsen en bit över scengolvet. Det förstärks också av Dahlbergs dräkter, inspirerade av renässansens formspråk men i övrigt tidlösa skapelser. Värjor, dolkar och annat farligt och dödligt är finurligt utformade som tatueringar på underarmarna och annorstädes och blir synliga först när ärmarna dras tillbaka. I samma anda är maskerna utformade, de uppstår när aktörerna helt frankt håller händerna för ansiktet.
Över lag är Heinrich Christensen en de kroppsliga uttryckens förespråkare. Åtskilligt förmedlas i gester och åtbörder som när Julia springer ärevarv med segergester sedan hon fått det svar hon vill ha från Romeo. Skådespelarnas grupperingar över golvet blir dessutom en del av scenografin i ett i övrigt så när som på dörrarna och gungorna tomt scenrum. Det är ett sätt att göra teater som i sina bästa stunder kan föra tankarna till Ingmar Bergmans mästerliga reduceringskonst. Det spelas i både höjdled och sidled och till det som fungerar särskilt väl hör balkongscenen, där Julia till en början kastar skorna på sin från marken iakttagande tillbedjare. Och ömsesidigheten i känslorna sedan synliggörs genom att aktörerna delar gungor med varandra. Att Göran Engmans Capulet mot slutet trasslar in sig i linorna, när han försöker befästa sin auktoritet inför giftermålet med greve Paris, är ett av uppsättningens burleska inslag.
Det är även väl sörjt för de destruktiva krafter som också de driver sitt spel med människorna i det här dramat. Fientligheten mellan de båda släkterna Montague och Capulet är väl tillvaratagen genom de holmgångar och råkurr med dödlig utgång som följer samma handfasta mönster som instuderingen i stort. Här förefaller förebilden vara den så kallade sport som man kan bekanta sig med nattetid på tv. Låt vara att vid dessa nappatag Anders Ekmans ljussättning ges en dämpad styrka. Musiken av Ola Hjelmberg blandar toner, elektroniska klanger och rytmer som lyhört följer intensiteten i förloppet. Heinrich Christensen har valt Göran O Ericssons översättning och det betyder tonfall så nära vår egen tid det går att komma. Det är alltså inget fel på frispråkigheten när de unga kommer till tals. Före paus går det dock lite fort ibland, vilket påverkar hörbarheten. I pjäsens andra avdelning, å andra sidan, svackar tempot en aning.
Genom att Julia den här gången får spela första fiolen, är det mera kärleken än ett kärlekspar som ställs i fokus. Det betyder att Jens Nilsson i rollen som Romeo ges en vagare framtoning än den brukliga. Alltför försynt kommer kanske några att tycka. Nilssons balansgång längs salongens första rad blir på så sätt också en rollkaraktäristik. Då är det betydligt mera ruter i Maria Sundboms självmedvetna Julia, även om hon efter Tybalts död och i vetskapen om Romeos delaktighet ger övertygande åskådlighet åt sin inre vånda.
Tybalt, som görs av Eli Ingvarsson, liksom Jesper Feldts Malvolio är träffsäkra företrädare för ett i våra dagar omhuldat mansideal. Det omfattas också, om än med några kluriga förbehåll, av Elisabeth Wernesjös Mercutio. Deras obestridliga motvikt blir därigenom Lolo Elwins Amma, framför allt i sin feministiska bredsida mot självgod manlighet. Per Eric Asplund är munken Laurence, som vill så väl men gör så fel och får väl därför sägas representera det förnuft som har begränsad talan när de starka känslorna styr. Och det gäller inte bara kärleken i en föreställning, som blivit både en fest för ögat och samtidigt ger lite att fundera över.