Shakespeare bland bajamajor

Shakespeares pjäser rymmer en förunderlig formbarhet som gör dem möjliga att anpassa till de mest skilda uttryck och ideologier. Möjligen framfördes En midsommarnattsdröm första gången som en hyllning till ett furstligt bröllop. Att nu göra En midsommarnattsdröm som en satiriskt inverterad hyllningsuppsättning till vårt kungliga bröllopspar är lovande.
Vår ledsagare genom En midsommarnattsdröm är dels ståupparen Özz Nûjen, dels Özz Nûjen som Puck, kärleksförvecklingarnas katalysator i pjäsen. Som grepp att föra pjäsen närmare en modern och ung publik fungerar det och lyfter fram det burleska hos Shakespeare. Karaktärernas utvecklingar i ståuppkomik antyder också varför regissören Dritëro Kasapis och pjäsens övriga textbearbetar, ståupparna Erik Norberg, Getrud Larsson och Özz Nûjen, tycker att En midsommarnattsdröm har aktualitet. Det är vår tids kärlekskonventioner som fokuseras med framgång.
Kärlek som erotiska begär intresserar Shakespeare.

Ofta i Shakespeares värld utmanar ungdomar föräldragenerationens förväntningar på hur de erotiska begären bör kanaliseras och hans sympatier ligger hos den yngre generationen. Victorias och Daniels bröllop är en Shakespeareförväxling när den är som bäst!
Men för att kommentera de erotiska begärens utmaningar i dagens samhälle är Kasapis grepp att låta dem kretsa kring 60+-generationen. Här är det sonen Egeus, förträffligt tillknäppt spelad av Aksel Morisse, som motsätter sig modern Hermias öppna lust till en olämplig älskare. Eva Fritjofson gör Hermia till en övertygande lustfylld kvinna som svårligen anpassar sig till sonens krav på korrekt kvinnligt uppträdande. Tillsammans med rockpoeten Lysander, sliskigt bra spelad av Mats Blomgren, flyr hon sonens krav på att istället gifta sig med den pålitliga Demetrius, bort till reggaefestivalen.

Scenografin är enkel bland bajamajor och grönskande träd bakom en scen på reggaefestivalen i Uppsala. Reggaekungen Oberon (Aksel Morisse) regerar tillsammans med sin ständigt otrogna flickvän Titania (Sarah Maya Jackson). Hit kommer också Hermias väninna den desperata Helena, som i Maria Sundboms gestaltning för tankarna till Bridget Jones och annan chicklitt och knappast skulle vara väninna med Fritjofsons Hermia. Helena tar med sig den ovilliga Demetrius. Han vill av en i denna uppsättning oförklarlig anledning gifta sig med Hermia. Minst karikatyr och mest sympatiskt är Gustav Levins Demetrius, han som i Shakespeares text är karikatyren av en osympatisk streber.

Lysander, Hermia, Demetrius och Helena blir mer eller mindre karikatyrer av olika slags typer vi alla mött, på bekostnad av att deras inbördes relationer och förhållande till Shakespeares text blir dunkel. Men roliga ståupp-monologer baserades på sina karikatyrer håller alla fyra.

Bland bajamajor och tvåmanstält börjar nu en oemotståndlig Puck i gröna trikåer och grön ballerinakjol sitt jobb att med hjälp av Oberons örtcigaretter förväxla begären så att allt kan sluta i tre lyckliga pars förening. Tillkommer så den lilla teaterföreställningen om Pyramus och Tisbes förbjudna kärlek, som enkla hantverkare i Shakespeares pjäs sätter upp för att underhålla på bröllopsfesten. Här framförs pjäsen i grande finale av statsministern som Pyramus (Gustav Levin), alliansens övriga partiledare Maud (Eva Fritjofson)som måne och Göran (Mats Blomgren) som mur, Jan Björklund som regissör, Mona Sahlin (Sarah Maya Jackson) som Tisbe och Jimmy Åkesson (Aksel Morisse) som lejon. Hantverkarna, som taffliga i utförandet men ärliga i känsla framför Pyramus och Tisbe, är det enkla folket som hånas av överklassen, som pjäsens övriga karaktärer representerar. Den inverterade karikatyr som Dritëro Kasapi skapar med toppolitiker i stället för hantverkare är mycket rolig och elak. Publiken har också fått följa deras repetitioner i regeringskansliet och senare ute vid Jimmy Åkessons sommarstuga på fälten vid reggaefestivalen. Men något möte mellan politikernas biroller och kärleksparens huvudroller sker inte, eftersom skådespelarna är desamma. Så de parallella historierna smälter aldrig samman och kommenterar varandra.

Dritëro Kasapis En midsommarnattsdröm blir väl paketerad underhållning och satir, med spännande lösningar för att göra Shakespeares pjäs aktuell. Men för en helhetsupplevelse hänger lösningarna inte ihop. Och de har ingen tydlig förankring i en sammanhängande tolkning av Shakespeares En midsommarnattsdröm.

Shakespeare bland bajamajor

En midsommarnattsdröm på Uppsala Stadsteater rymmer många tilltalande anpassningar av pjäsen till vår tid. Men i all humor saknas en genomgripande tolkning, tycker Anna Nordlund.