Sevärd teater i underjorden

Limbo är namnet på helvetets förgård i fjärde sången i Dantes Inferno. Men sedan slutet av mars även benämningen på en vad de inblandade med all rätt kallar underjordisk teaterrörelse, belägen en bit under marknivå vid Plattan mellan trappan och norra väggen till Kulturhuset i Stockholm. Här ges föreställningar, ett par åt gången, och det är skådespelarna själva som bestämmer spelstil och repertoar.

En av pjäserna som har haft premiär i dagarna är Jag vill att man skall tala om mig!. Den går tillbaka på Sylvia Plaths dagböcker men förmedlar ett huvudsakligen självbiografiskt stoff där Kajsa Svensson, vanligtvis hemmahörig hos Moment-teatern i Gubbängen, är både författare och exekutör. Lotti Törnros medverkar som regissör i en föreställning där stämtonen är sorg. Utgångspunkten är en nioårig flickas upplevelser vid sin mammas alltför tidiga död. Här finns dokumentärt material, till den dramatiska gestaltningen anpassade litterära texter och även spröda sånger som Kajsa Svensson framför till sitt eget ackompanjemang på synt.

Åtskilligt i den självutlämnande och bitvis även sårbara uppsättningen handlar om känslor som tidigt kapslades in men som aldrig upphört att göra sig påminda. Kajsa Svensson lägger ut trasmattor på golvet som årsringar. Hon berättar om släktingar i barndomslandskapet Västergötland, om sina kattor och om planer på att söka till scenskolan i Malmö. Emellanåt läser hon högt ur Sylvia Plaths efterlämnade dagböcker. Men över lag har hela den här pjäsen en hel del tycke av en personlig rapport som även innefattar senare avsked från manliga vänner.

Att Kajsa Svenssons hela liv tog en avgörande vändning när mamman dog, framgår av att en hel del av tillvaron i dramat betraktas ur en nioårings perspektiv. I likhet med många andra barn i samma situation tvingades hon att vara tapper i sin saknad. Att hon därmed tidigt lärde sig att spela roller är säkert ett inte oväsentligt inslag vid hennes val av levnadsbana. Och man tänker sig gärna att denna förmåga blivit ett sätt att hämta styrka ur sorgen, när hon i och med denna pjäs bejakar mannas närvaro som en del av sin egen scenpersonlighet. Så blir smekningen av mammans ansikte i fonden i slutet onekligen en starkt laddad magisk gest. Och den mäktiga glöden inombords, som blir väldigt tydlig i den här mycket kompetent genomförda föreställningen tillägnad mamma Monica, på så sätt Kajsa Svenssons kanske största tillgång som skådespelare.

En personlig utgångspunkt har även Kalle Westerdahls drama Man i djungeln, likaledes med författaren i monologpjäsens enda roll. Den handlar om författarens pappa, om mansrollen och om mäns förmåga att uttrycka känslor. Det sistnämnda var kanske inte pappans allra starkaste gren. Även här finns en teaterkoppling men då till Dave Allen och dennes framträdanden i tv. När de pågick kunde den hos SAS anställde, för sin omutlighet kände förhandlaren, släppa loss andra sidor av sig själv än de som även hemmavid gick ut på att hålla på både prestigen och principerna.

Kalle Westerdahls framträdande är kärleksfullt utformat och uppehåller sig mestadels vid situationer då pappan var den obestridlige auktoriteten men även kunde visa fram sidor av det mera jovialiska slaget. Att skådespelaren skarvar lite för att få till bra historier är ingenting att hänga upp sig på. Men man fäster sig samtidigt vid det motstånd som sonen mötte vid sitt yrkesval. Och det finns sådant i pjäsen som tyder på att pappans närvaro i sina söners liv under deras uppväxt kunde ha varit större. Ytterligare en dimension i dramat handlar om barns lojalitet för att hålla fasaden utåt intakt, när alkoholmissbruket annars präglar en stor del av vardagen.

Ändå har Kalle Westerdahl, med bistånd av regissören Mikael Syrén, skapat ett framträdande som har fått en mycket rolig utformning. När det gäller röst, mimik, kroppsspråk och minspel levererar skådespelaren den ena distinkta fullträffen efter den andra. Säkerligen fanns det också uppriktigt en hel del att glädjas åt i den här förmenta Täbyidyllen. Och dit hör inte minst den resa med Lennakatten som far och son företog på tu man hand när den senare var åtta år. Här har Kalle Westerdahl av allt att döma en minnesbild kvar som aldrig kommer att slockna.

Då uppehåller sig pjäsen Stitching av Anthony Nielson på betydligt mera minerad mark från vilken dramat knappast viker en tum så länge spelet varar. Den tvetydiga pjästitelns sy ihop någonting kan betyda flera saker. Men definitivt avses inte det parförhållande som åskådliggörs på scenen. Annika Hallin har regisserat och Lina Englund och Felix Engström gör de bägge rollerna Abby och Stuart.

Till det yttre skildrar dramat två människors beslutsvånda i samband med en abort. Efter hand blir det dock alltmer tydligt att det inte är ett barn eller en abort som är problemet i samlivet. Snarare kommer man att tänka på kommunicerade kärl där den enas välbefinnande är beroende av den andres plåga. Och i samband med Abbys och Stuarts oförmåga att få kontakt och nå varandra ett par kontrahenter som blockerar varandra. Och hos vilka det i hög grad är de egna liven som står på spel, när de försöker krångla sig loss ur alla destruktiva bindningar och beroenden.

Här finns en hel del norénska tonfall med många projektioner och projektiva identifikationer. Atmosfären är aggressiv och misstänksam när den inte fylls av sexualitet som är så skev och vind som sådan någonsin kan bli. Där skymtar jagbilder som rymmer lika mycket självhat som självförakt. Några inslag är rejält otäcka. Över huvud taget är det många mekanismer i omlopp i detta envig, där samspelet totalt tappat fotfästet. Men även får sin särskilda färg av de ömsesidiga svek som förutom sorgen bestämmer vilka knappar det trycks på för att göra den andre så illa som möjligt.

Lina Englund och Felix Engström har hittat en intensitet i sitt givande och tagande, för det mesta med negativa förtecken, som mycket skickligt lyfter fram det desperata men samtidigt så gott som utsiktslösa i denna själsliga gyttjebrottning. I Dantes Inferno varierar plågorna beroende på var man befinner sig i helvetestratten. Så också här. Men med tanke på de lödiga och sårigt gripande skådespelarinsatserna finns det dock fog för att räkna temperaturen åt andra hållet. Så som man brukar göra när man värderar i teatersammanhang.

Sevärd teater i underjorden

Det är för den teaterintresserade spännande ting som just nu pågår en spiraltrappa ner vid Kulturhuset i Stockholm, skriver Bo-Ingvar Kollberg om några av de föreställningar som den nystartade teaterrörelsen Limbo har på repertoaren.