Sensuell dans om individens rätt

Vill man hitta något övergripande tema för koreografen Joseph Sturdys baletter under senare år kunde det vara utanförskapet. Det gäller Hamlet och Othello och i hög grad uppsättningen ägnad van Gogh för några år sedan. När Marie Källman dansproduktioner nu under några kvällar i Rikssalen på Uppsala slott ger föreställningen Fängslad, finns där samma gemensamma nämnare.Starkare pulsAlexander, som handlar om drottning Kristina, berättar om en tidigt grundlagd känsla av att inte passa in. Dels för att alla hade förväntat sig en manlig tronarvinge, dels för att alla försök till kontakt och tillhörighet avvisas av en mor som är helt absorberad av sorgen efter Gustav II Adolfs död. I baletten Oscar Wilde blir det den uppburne diktarens bisexualitet som ställer honom utanför samhället. Och nypremiären av Beethoven skildrar en kompositör, som av sin tilltagande dövhet isoleras från omvärlden.Drottning Kristina har Joseph Sturdy och Marie Larsson Sturdy behandlat ett par gånger tidigare. När man nu tar upp baletten igen sker det påpassligt i anslutning till jubileet den 6 juni, då det är 350 år sedan Kristina abdikerade som Svea rikes drottning. Versionen vid det här tillfället har komprimerats en del och givits en starkare puls. Utgångspunkten är själva abdikationsögonblicket och de minnesbilder som då infinner sig.Sorg och förtvivlanDet börjar med det lilla barnets lekar och utflykter i fantasins värld som ett sätt att komma till rätta med svåråtkomligheten hos de vuxna. I bakgrunden finns även spådomen från ett horoskop som utlovade att Kristina Alexandra, som var hennes fullständiga namn, så småningom skulle byta kön och förvandlas till en man. Så har Joseph Sturdy också lagt stor vikt vid kampen mellan manligt och kvinnligt. Men dessutom vid den religiösa utvecklingen och motsättningen mellan det inskränkta Sverige och kulturlandet Italien.I Marie Larsson Sturdys tolkning av rollen finns en hel del sorg och förtvivlan vid sidan av utlöpare i en sensuell och rent av erotisk riktning. För att understryka allvaret i en kamp som sker på liv och död och handlar om degrundläggande villkoren för överlevnad, är en del av rörelserna förlagda till golvnivå. Samtidigt finns där en strävan uppåt som betonar det andliga perspektivet. Och musiken växlar från Mozart till Arvo Pärt, medan Marie Larsson Sturdy ger Kristinas själskamp en alltigenom övertygande gestaltning.Då är tonfallet betydligt lättsammare, åtminstone inledningsvis, i baletten Oscar Wilde. Här skojar Joseph Sturdy friskt med sin brittiska bakgrund och låter en tekanna i bamseformat och i de brittiska färgerna ackompanjera skeendet.Som en extra krydda härvidlag fungerar även Elgars Pomp and circumstance. Inledningsvis sjunger Lord Queensberry med i Elgars musik och tar i för drottning Victoria och hela imperiet. Samma övermodiga självmedvetenhet kommer till uttryck när han på auktoritärast möjliga sätt fostrar sonen Alfred. Queensberrys roll, utförd av Mats Jansson, är i sammanhanget att representera den på sin tid ryktbara dubbelmoralen.Gripande porträttMen det är i relationen mellan Oscar Wilde och Alfred Douglas som baletten utvecklas till ett drama om åtrå, lidelse och samhällets repressiva krafter gentemot allt avvikande. Eytan Sivak gör en Oscar Wilde som på höjden av sin berömmelse som författare får se sin position falla ihop som ett korthus. Rafi Sadis Alfred Douglas styrs i sitt agerande lika mycket av ett trots mot faderns stränghet som av nyfikenhet inför det främmande och lockande som Wilde står för. Ändå är han helt med på den senares uppvaktning.Den dramatiska tyngden i baletten, som bygger på Wildes litterära testamente De profundis, ligger dock i det öde denne går till mötes i samband med den fällande domen för sedeslöst leverne, fängelsevistelsen och åren efteråt. Eytan Sivak ger ett gripande porträtt av den av samhället och familjen utstötte. Inte ens sina bägge pojkar fick han träffa efter frigivningen.Vid ett par tillfällen låter Joseph Sturdy Sivak för ett ögonblick träda ut ur rollen för att betrakta skeendet utifrån. I dessa snabbt förbiilande glipor får framförandet sin kanske starkaste laddning. Men annars har det också i övrigt blivit en uppslagsrik instudering med individens rätt som övergripande tema. Här ligger kvällens höjdpunkt.Politisk ironi en fullträffBaletten om Beethoven är en nypremiär och har tidigare lovordats av Susanne Sigroth-Lambe i denna tidning (13/11, 2003). Få ändringar har gjorts sedan förra gången. Ändå är det svårt att inte lägga särskilt märke till den milda samhällssatir som finns i föreställningen där Joseph Sturdy uppträder själv som läkare. I den rollen tror han sig vara Napoleon, tar på sig dennes hatt, poserar och tar sig en roddtur i ett badkar. En fullträff blir den politiska ironin när Napoleons hatt blir en väldig glappkäft full med världsfrälsar-ambitioner. Hur det går med den saken blir klart stunden efteråt, när kejsaren lägger sig framstupa över en uppblåsbar jordglob och luften pyser ut.I skildringen av Beethovens livsöde ryms åtskilligt med tragik men också en tro på konstens och kulturens storhet och förmåga att bistå liksom att överleva i de flesta sammanhang.Det framgår inte minst i den sats där Marie Larsson Sturdy befriar Beethoven ur dennes isolerande dövhet och de tillsammans i satserna Alla danza tedesca och cavantinan i stråkkvartetten opus 130 följer det vackra tonspråket med dansens motsvarande uttryck. När kompositören efteråt i uppgivenhet lämnar scenen, är det dessa rörelser man minns.Till dem återvänder tankarna också medan kammarsolisterna därefter ensamma på scenen framför Grosse fuga med dess expressiva och starkt rytmiska och moderna tilltal. I kväll ger Marie Källman dansproduktioner de tre föreställningarna ännu en gång. Den som vill bli påmind om vilken stor tillgång Joseph Sturdy och Marie Larsson Sturdy är för Uppsalas kulturliv bör inte försumma att gå dit.