Schillers och historiens rebeller

Tidens trender och tendenser pekar nu i riktning Wallenstein. Såväl i Wien som i Leipzig planeras teaterprojekt kring Schillers trilogi Wallensteins Läger, Piccolomini och Wallensteins Död, som avslutades 1799 efter diktarens grundliga studier av Trettioåriga kriget. I Berlin har gamle vänsterradikalen Claus Peymann på Berliner Ensemble med uppenbart bisyfte att försöka konkurrera med Theatertreffen, dit han numera aldrig inbjuds, samarbetat med f d antagonisten Peter Stein i ett spektakulärt Wallensteinprojekt, en "event".

Man har hyrt in sig i en gammal bryggerihall i ett område i Neukölln som såväl Gud som borgmästaren glömt och spelar lördagar och söndagar från kl. 14 till midnatt. Strykningarna inskränker sig till 10 procent; man vill bereda den litteratur- och teaterintresserade åskådaren möjlighet att studera dramat i alla dess nyanser. Schillers språk är så raffinerat och musikaliskt att det automatiskt leder in skådespelaren i bestämda känslor, vilka förhoppningsvis kan förmedlas till publiken.

Schiller fascinerades av historiens rebeller. Albrecht von Wallenstein (1583-1634) var kejsarens främste general i slagen vid Nürnberg och Lützen 1632, men bedrev förhandlingar med svenskarna, planerade för att bli kung av Böhmen, avsattes och mördades. Han var prototypen för barockens intellektuelle, intensivt besatt av liv, död och planeters konstellationer. Schiller anses ha utformat ett förbluffande troget porträtt.

Men ett horoskop skapar inte ett sceniskt fungerande drama. Schiller lade in en fader-sonkonflikt mellan Wallensteins generallöjtnant Octavio Piccolomini och dennes son Max samt en kärlekshistoria mellan Max och Thekla, en uppdiktad dotter till Wallenstein. Man förundras inte över att skalden brottades med stoffets storlek. Ett annat problem för nyklassicisten var att Wallenstein är misstänkliggjord redan när ridån går upp och peripeti därmed saknas.

Entusiastisk var Schiller över sin lösning att låta två målande scener från Wallensteins läger bilda exposition, i stället för som brukligt en huvudperson och dennes förtrogne. Mången teaterchef har svurit otryckbara eder över denna föga kostnadsbesparande idé, men så icke Peter Stein. När Walter Schmidinger med sin brustna lätt manierade gammelmansstämma läst Schillers prolog vid återöppnandet av teatern i Weimar 1798 lyses den vida scenen upp och vi ser konturer av tält. Den öppna platsen vimlar av befälhavare, trumpetare, konstaplar, skarpskyttar, kyrassiärer, kroater, ulaner, kapuciner och en marketenterska. Vi befinner oss i Pilsen.

Den timslånga spel- och ölglädje åskådaren får ta del av lurar honom att, i synnerhet när aktörerna ställer sig i halvcirkel eller när musikanter gör entré, tro att han är på operan eller på en teaterföreställning från 1800-talets slut. Moidele Bickels kostymer har inspirerats av museiföremål och gamla målningar. I trilogins del 2 och 3 bygger däremot Ferdinand Wögerbauers scenbild, liksom spelet, på koncentration och intensitet. Flyttbara skärmar skapar rena ytor och en beundransvärd ljussättning ständigt skiftande nyanser.

Stein arbetar gärna med unga skådespelare. Alexander Fehlings ädle hjälte Max och Friederike Bechts vitklädda Thekla tillåts omfamna varandra i en kärlek så renhjärtad som den bara kan existera i litteraturen och på scenen, Max ljuter hjältedöden i striden och Bechts Theklagestalt växer som människa i sin sorg.
För Max är läget komplicerat. Hans far Octavio, som i slutscenen utropas till furste, måste svika sin överordnade Wallenstein, eftersom denne sviker kejsaren. Max måste alltså antingen svika sin far eller svika sin tilltänkte svärfar Wallenstein, som han beundrar. Schiller är i sitt esse och Fehling skapar ett översinnligt porträtt av en ung människa själsligt alltför vacker för denna värld.

Peter Fitz nyanserade porträtt av den grånade Octavio visar både gestaltens kalkylerande diplomati och hans djupa kärlek till sonen. Även andra med Steins estetik förtrogna aktörer som Rainer Philippi (Illo) och Elke Petri (Wallensteins gemål) fyller högt ställda förväntningar, liksom Elisabeth Rath (svägerskan), Daniel Friedrich (Terzky) och Jürgen Holtz (Buttler). Men störst av alla är Klaus Maria Brandauer. Sedan Bruno Ganz och Gert Voss tackat nej föll Steins val på en alltför välkänd skådespelare och intervjuer ingav skepsis hos kritikerna. När Wallenstein äntligen står i centrum i trilogins sista del häpnar den som väntat sig få se ett stadsteateraktigt retoriskt perfekt men något ihåligt härförarporträtt. I stället skapar Brandauer med ytterst mångfacetterat minspel och variation och exakthet i tonfallet en tvivlande självfixerad och självdestruktiv djupsinnig 1600-talsperson som trots rustning, svärd och stripig rocksångarfrisyr blir vår samtida - kanske i kraft av sin avlägsenhet.

Nya generationer har nu chansen att betrakta Schillers estetik i dess teatrala rörelse och ställa ett djuplodande språk- och teaterarbete mot den boulevard- och underhållningsbetonade estetik som vid god vigör präglade årets Theatertreffen. Efter Wallensteinensemblens premiär stannade de 1200 åskådarna kvar på sina platser i en kvart och applåderade.

Schillers och historiens rebeller

I en gammal bryggerihall i Berlin spelas just nu Schillers Wallenstein, skriver Roland Lysell.