Scengemyt med stark utstrålning

Det är blandad kompott just nu på Uppsala stadsteater. Från uppträdande av en manlig strippa som på en tjejmiddag i Franziska. Till en avsevärd uppluckring av avståndet mellan scen och publik med hjälp av en pensionärskör i Bingo på Lilla scenen. Nu är även Anna Pettersson på plats med sin egen pjäs Nästan ensam, där hon inte bara skrivit text och musik utan även regisserat och själv sköter skådespelarfunktionen.
Man kommer att tänka på Strindbergs mästerliga prosastycke Ett halvt ark papper med dess sammanfattning av ett helt liv i några få punkter. Lika lång tidsrymd omspänner Anna Pettersson inte i sin lunchteaterföreställning på det som förut hette Teaterkaféet och nu kallas Salongen. Dock utan två "l". Här handlar det i stället om en kvinna, som står inför ett uppbrott. Hon skall lämna sin gamla våning och håller på att flyttstäda. Men publiken får begränsade möjligheter att komma henne inpå livet. För vad som upptar kvinnans tankar är i första hand grannarna intill, ovanpå och under.

Naturligtvis kan man tala om projektioner, det vill säga den försvarsmekanism som går ut på att flytta över på andra det som jaget inte vill kännas vid hos sig själv. Anna Pettersson är inte riktigt så utstuderad i den här pjäsen. Snarare är det frågan om en rikt utrustad och begåvad scenpersonlighet som fyller det timslånga framförandet med självironi, humor och sin egen närvaro. Och hon har åtskilligt att erbjuda. Redan inledningen anger tonen när hon anländer som ett yrväder en aprilafton. Så är kontakten med ens etablerad. Den som utses till sufflör får i sin hand ett manus motsvarande fem telefonkataloger att hålla ordning på. Så håller hon på, Anna Pettersson, resonerar med sin publik och med pianisten Mats Schubert, har mer än en räv bakom örat, grimaserar och tossar sig, men upprättar också snabbt miljön i det nio våningar höga, med paraboler prydda hyreshuset av betong.

Den som avnjutit Anna Pettersson vid något av hennes framträdanden på Teater Brunnsgatan i Stockholm känner emellanåt igen sig. Att ett och annat eko från Kristina Lugn råkat följa med, bidrar bara till att öka gemytet. Annars är det paret i lägenheten bredvid, mannen uppepå och hyresgästerna under som får stå för stoffet. "Du pratar för mycket", säger pianisten Mats Schubert i ett anfall av uppriktighet. Vi andra känner oss nog mest upprymda över en skådespelare, som så generöst och till synes hämningslös bjuder på sig själv. Det här är monologteater, revy, framförande av kupletter och känsliga visor på en och samma gång. Ena stunden har en flygvärdinna ordet. Nästa ögonblick får hyresvärden vad han tål. Plötsligt ringer väckarklockan som hos Skalman i Bamse. Nu betyder signalen att äta chips och göra situps samtidigt. Anna Pettersson har många bollar i luften i sin föreställning och ett tu tre intar hon en förförisk pose i horisontalläge.

Det handlar om självbilder, om rädslan för tystnaden, om "minnligt och kvanligt" och om att våga säga ifrån. De grälande rösterna fyllda med anklagelser från grannarna byter av med ett trilskande lås för att höja dramatikfaktorn. Anna Pettersson kan konsten att bygga upp förväntningar och hålla dem vid liv länge. Hon är bra på snabba ansatser långt inne i sig själv och på bråkdelen av en sekund byter hon stämningslägen eller glider i och ur sina olika gestalter. Tyngdpunkten hos framförandet ligger lika ofta i ögonhöjd som i livfulla gester eller ett smidigt kroppsspråk. Mångsidigheten hos henne märks även i ömsintheten och de spröda tonfallen i några av de vackra och känsligt återgivna visorna. Andra gånger överväger här kraften och de temperamentsfulla utspelen. Även som sångartist har Anna Pettersson en utstrålning, som räcker mycket långt.
Den som klappar tillräckligt starkt vid applådtacket får stanna kvar och uppleva skådespelerskan som show-artist. Det extranumret återkommer säkert vid de tre tillfällen som är kvar av Anna Petterssons Uppsalasejour. Passa på att se henne då, för det här är en föreställning som det är lätt att tycka om.

Scengemyt med stark utstrålning

Det är en rikt utrustad scenpersonlighet publiken får möta i Anna Petterssons framförande av sin egen pjäs Nästan ensam på Uppsala stadsteaters scen Salongen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.