Sången bär snårig barockkomedi

Med anledning av det i år är 250 år sedan Händel gick ur tiden, efterlämnande en gigantisk produktion inte minst på operaområdet, har hans sceniska verk i ökad omfattning dykt upp på operascenerna. Stockholmsoperan har inte uppvisat någon imponerade Händelstatistik, trots en Xerxes 1985: oratorierna har helt enkelt visat sig livskraftigare. Dock presenterade man så sent som 2000 en lekfull föreställning av Orlando, en uppsättning som i vissa avseenden påminde om den nu aktuella Xerxes.

I praktiken vilade Xerxes mellan uruppförandet 1738 och återupptäckten på 1920-talet. Det handlar visserligen om ett verk med viss historisk anknytning, men denna är uppenbart endast en förevändning för en handling som på Operans reklamblad beskrivs som en elegant barockkomedi kring amorösa eskapader fokuserade kring en av världshistoriens lynnigaste psykopater. Utgångspunkten är den persiske storkonungen Xerxes och hans besatthet att erövra Grekland och hela Europa genom att bygga en bro över Hellesponten.
Projektet ges en skämtsam touche när handlingen presenteras i korta förklarande texter: hela första akten utspelas under Xerxes semestervistelse på ett Hotell Europa av 1930-talssnitt. Idén är bestickande och antyder dilemmat: den spektakulära iscensättningen blir en förevändning för att spela verket på samma sätt som själva operans minst sagt snåriga, varken övertygande eller riktigt engagerande handling var en förevändning för musikens uppvisning av 1730-talets virtuosa sångkonst.

Samtidigt skaver naturligtvis dramaturgin: även om redan Händel placerade den antika miljön, dåtidens människors tankar och reaktioner, i sitt engelska 1730-tal blir det än svårare med trovärdigheten när handlingen förflyttas ytterligare två hundra år framåt i tiden.
En komplikation med Xerxes är att vissa roller skrevs för tidens kastrater, roller som idag oftast görs av mezzosopraner. När det då som i Xerxes handlar om kvinnliga "män" som spelar mot kvinnor som i intrigen kostymerat sig till män blir det inte helt lätt att hänga med i skeendet. Därmed lämnas även queer-pespektiven öppnade för eget gottfinnande, dock utan man får någon egentlig ledning av uppsättningen. Ibland spelas det över: de många förment bredbenta kvinnokarlarna blir något av sceniska pastischer.

När intrigen ger få tillfällen till djupare gestaltning utöver det schablonmässiga får man nöja sig med att njuta av magnifik skönsång. Katarina Karnéus, som otroligt nog först nu debuterar på Stockholmsoperan, gör en vokalt bländande Xerxes, känsligt projicerande känslokasten i röst och kroppsspråk, en smula statuariskt men med reminiscenser av kunglig resning. Matilda Paulsson som nu går från klarhet till klarhet gör en inte mindre briljant Arsamenes, vokalt lysande och ledig i aktionen.
Hovkapellet som med sina moderna instrument drillats i barockspel av österrikiske Andreas Stoehr spelade premiärkvällen allt smidigare ju längre föreställningen framskred. Till sist en eloge åt scenografin, ofta distanserat stiliserad men bländande, vacker och roande i sin lika vitsiga som funktionella flexibilitet.

Sången bär snårig barockkomedi

Handlingen är snårig och dramaturgin skaver, men när Kungliga Operan nu ger Händels Xerxes får man njuta av magnifik skönsång, skriver Jan Kask.