Samuelsson skrämmer ingen

Så var den då här, musikalen Jekyll & Hyde, en blodig historia till musik, direkt från Broadway. Den är baserad på Robert Louis Stevensons berättelse från 1886, som är fylld av senviktoriansk skräckgotik, gryende kunskaper om människans många bottnar och en del samhällskritik. Vad var det som egentligen pågick vid förrförra sekelskiftet bakom fasaderna hos respektabla borgare?
The Strange Case of Dr Jekyll and Mr. Hyde har filmats många gånger, bland annat med Spencer Tracy i rollen (1941) och med John Malkovich (Mary Reilly, 1996).

Men handlingen i berättelsen, om doktorn som får använda sig själv som experimentperson efter att ha fått nobben att använda sig av mentalpatienter, försvinner här bakom smäktande, överdramatiska ballader som låter alldeles för lika och i en plottrig och rörig scenografi.
Londondimman ligger tät över Chinateaterns scen praktiskt taget under hela föreställningen. Ur skuggorna och spetsmönstret på fonder och sidstycken kliver respektabla damer i turnyr och herrar i plommonstop fram, liksom gatflickor och en och annan hallick. Några skärmar med pixlade ljusbilder har man också klämt in mellan två rörliga trappor, som förs fram och tillbaka med folk på. Camilla Thulins kostymer är läckra att se på. Men koreografierna är försvinnande få och scenerierna påminner om gammaldags opera. Alldeles för ofta hamnar aktörerna i en halvcirkel vid scenens framkant för att sjunga.

Doktor Henry Jekyll är i Mikael Samuelssons gestaltning en rufsig och stirrig figur. Han blir besatt av sin nya uppfinning, ett elixir som tar fram det onda och primitiva hos honom. Till slut hotar den onda och primitiva delen av honom, kallad mr Hyde, att ta över hans person.
Mikael Samuelsson är bra på att gestalta mångbottnade figurer, både med kroppen och med rösten. The Phantom of the Opera blev med honom i huvudrollen en långkörare på Oscars. Här arbetar han utan halvmask för ansiktet och gestaltar dubbelnaturen Jekyll och Hyde med små, hyfsat effektivt skiljande medel. Han har också skapligt tryck i rösten, i synnerhet i sången Nu eller aldrig. Men till den intensitet han hade som Operaspöke når han inte riktigt.

Sarah Dawn Finer fungerar bra i rollen som glädjeflickan Lucy, som faller för både Jekyll och Hyde. Medan Myrra Malmberg har gjort Jekylls oskuldsfulla fästmö till en kvinnosakskämpande, kanske blivandesuffragett, en alert nytolkning i periferin. Per Myrberg som Emmas pappa och Samuel Fröler som advokat Utterson gör gedigna insatser. Flera goda delar, således, men helhetsintrycket är tamt och baktungt. Femtonårsgränsen i annonseringen är förbryllande. Så särdeles förråande, engagerande eller ens spännande är inte Jekyll & Hyde.

Samuelsson skrämmer ingen

Delarna är bättre än helheten, tycker Susanne Sigroth-Lambe efter att ha sett en baktung och svulstig skräckmusikal.