Samtidsporträtt med spjällen på vid gavel

Alla i dag medelålders minns från sin tidiga skoltid den impertinenta frågan "Vad står du där och hänger för? Har du köpt hängbiljett?" Inte heller dagens ungdomar är främmande för denna benämning på en lojt avvaktande hållning. Men onekligen har begreppet under årens lopp genomgått en ordentlig betydelseförskjutning.Det framgår av Augustprisbelönade Sara Kadefors första pjäs på Dramaten, Hänga ut. Nu är det inte längre frågan om att bli tilltalad som ett störande element i någons blickfång. I stället används pjästiteln som benämning på en social, psykisk och kanske existentiell belägenhet i stort.I regi av Christian Tomner och med en scenbild av Karin Lind beskriver det i lördags kväll på Lilla scenen premiärvisade dramat unga människor inbegripna i en energislukande balansgång och kraftmätning åt alla håll. För att både hitta fast mark under fötterna och hålla självbilden någorlunda intakt.Oftast har det vacklande självförtroendet övertaget. Dessemellan står känslorna av utanförskap och maktlöshet eller att vara osedd för initiativet. Hela tiden är det olika utspel som får kompensera bristerna.Därmed sällar sig den här föreställningen till några andra uppsättningar just nu, som har tagit ut bäringen på livsvillkor i vårt samhälle, gemensamma för många i början av sina liv. Skadeglädjen på Scenen Pipersgatan fyra är en av dem. Gottsunda teaters Low level panic en annan.Inbördes kontrollPå Dramaten sträcker sig dock frågorna över ett bredare register. Om någon förr i världen av ekonomiskt nödtvång ställdes vid sidan av allfarvägen, förefaller i dag den inbördes kontrollen, kraven på anpassning och underordning ha tagit över.Självfallet är det nöjesindustrins kommersiella krafter, som är i omlopp. Men också ett grupptryck som lämnar små marginaler över för den som dristar sig till att avvika. Att sedan ungdomarna av de vuxna alltför tidigt avkrävs en självständighet de inte är mogna för, gör inte deras belägenhet lättare att tas med.Det är om detta den här föreställningen, med ekon från så vitt skilda håll som Kristina Lugn och Samuel Beckett, berättar. Med tyngdpunkten placerad i tonfallen och i ett kroppsspråk, där MTV-generationen utan förbehåll kan känna igen sig. Det näbbas, gnabbas och härmas och det är hårda tag från början till slut. Så har också de fysiska uttrycken givits samma dignitet som de verbala uttrycksmedlen. Och i den mån uppsättningen är försedd med några spjäll som reglerar energiflödet, står de inte bara öppnautan på vid gavel.Myter och förhoppningarChristian Tomner har skapat en iscensättning som blivit ett skickligt anbragt membran till den verklighet i vilken drömmen om killen med stort K står för en längtan efter ett liv där ingenting längre är omöjligt. Här finns alla de myter och förhoppningar som i många ungas ögon framstår som livets innehåll och mening. Ändå ingår där samtidigt en insikt som då och då gör sig påmind, att alltsammans är luftslott och undanflykter från en betydligt mera prosaisk vardag som varken går att göra så mycket åt eller låter sig talas till rätta.Det är i en sådan upptrissad tillvaro tre av de kvinnliga rollerna i den här pjäsen vistas. Sofia Ledarp är ledargestalten Claudia, som tror att hon har total koll på det mesta, alltifrån miljöproblemen och nedsmutsningen av Östersjön till den pojkvän som ger henne extra status bland kamraterna. Alexandra Rapaports Missy har för sin del valt en mera förförisk strategi för att närma sig verkligheten. Hon spelar ut vad hon har av erotiska signaler, vilket är en hel del, och hoppas att livet en dag skall visa sig vara ett evigt party.Möte vid korvkioskenJulia Duvenius Beata passar inte riktigt in i mallen men får vara med ändå. Hennes undergivna trofasthet är en tillgång och knappast är hon heller något hot i konkurrensen om de attraktivaste killarna. Så turas de om, de tre flickorna i föreställningen, att stå i blickfånget, ett par i taget, alla tre eller var för sig den kväll de träffats vid korvkiosken i väntan på den Adrian som bjudit dem på fest. Att han inte kommer och inte heller svarar på flickornas med mobilen avsända mess ingår i uppsättningens grundkoncept. Där finns en dov svärta, som handlar om hur sköra alla drömmar till slut visar sig vara, när livet har fått sagt sitt.Den i pjäsen som besitter en del insikter i det avseendet är Kerstin i kiosken. Hon blev gravid med en helt okänd kille i samband med en fest under förhållanden som har våldtäktens alla förtecken. Samtidigt framstår hon inte så lite som föräld-ragenerationens språkrör, när hon både avundas de betydligt yngre flickorna deras spännande tillvaro och på samma gång försöker dela med sig av sin desillusionerade livssyn. Så särskilt framgångsrik är hon dock inte i detta senare. Med Lia Boysen i rollen får en vuxenhet ett pregnant uttryck där idealet mera liknar ett ansvarsbefriat tonårsliv än något som kunde kallas personlig mognad.Samma totala vilsenhet kommer också till synes hos pjäsens enda manliga roll Istvan, som med sina försök att leva upp till den av alla efterfrågade nya mansrollen framstår som en de schysta killarnas representant. Särskilt framgångsrik hos tjejerna blir han inte under sådana premisser utan mest någon som får klä skott för deras kringflytande irritation. Ändå är det varken någon mes eller kliché enligt mjukisidealet Jens Ohlin uppvisar. Snarare bottnar han rolltolkning i ett krav på att bli res-pekterad som människa, en hållning man gärna vill önska har framtiden för sig.Allra mest är Hänga ut dock Sofia Ledarps, Alexandra Rapaports och Julia Dufvenius föreställning. Det är om dessa tre det slår gnistor från början till slut. Farten, fläkten och ljudnivån hos dem ligger oavbrutet på topp. Stubinen är hos åtminstone några av dem kortast tänkbara. Men de hårda tagen övergår i uttryck för ömhet, närhet och vänskap som om det var frågan om att vända på en femöring. Det är raka puckar, som det heter när man spelar klubba.Alexandra Rapaport har rika utförsgåvor när det gäller suggestiva fysiska utspel och att handha mimiken, något som verksamt bidrar till att höja temperaturen i föreställningen. Julia Dufvenius gör sin Beata till den sortens djupa tjej som brukar väcka alla intellektuella ynglingars oreserverade nyfikenhet. I den mån hon har någon koll är den av det lågmälda slaget med små anspråk. Hennes livströtthet kombinerad med ett återkommande Mona Lisa-leende kan man fundera länge på.Fullödigaste rollenSofia Ledarps Claudia umgås med tillvaron från ett världsvist genomskådande perspektiv. Ändå är hon bakom sin ledarmask kanske sårbarast av alla. Och hennes förväntningar på livet är formade av en männi-ska som inte vill bli mera besviken än vad hon redan är. Sofia Ledarp gör sin Claudia till uppsättningens allra fullödigaste roll. Här får tragiken i dessa unga människors belägenhet sina tydligaste genomslag. Och Claudias övergivenhet antar närmast existentiella proportioner.Onekligen är det en mångbottnad föreställning Christian Tomner åstadkommit med sin spelskickliga ensemble. Det är lätt att ryckas med av det snabba, direkta och till en hög nutidspuls anpassade tilltalet. Men det är det eftertänksamma allvaret som dröjer sig kvar länge efteråt.