Samspel på yppersta nivå

De är som spårhundar, dresserade att söka efter konflikter var de än kan finnas, kontrahenterna Martha och George i Edward Albees drama Vem är rädd för Virginia Woolf?, som i lördags kväll premiärvisades på Stockholms stadsteaters Stora scen. Samtidigt lever de i en atmosfär av det lätt antändliga slaget. Minsta gnista får grälen att flamma upp. Att de ända fram till slutackordet går i otakt är både en följd av och en anledning till denna livssituation.

Ändå har det blivit en föreställning där det är tätt mellan skratten. Sofia Jupither lägger i sin regi en hel del av tyngdpunkten vid pjäsens farsspår. Skådespelarnas har en imponerande förmåga till tajmning och lyhördhet inför dramats tragikomiska dimensioner. Det här är en iscensättning som sockrar allt det i livet som är tyngd och plåga. Men som för den skull aldrig förlorar allvaret ur sikte. Så mycket livskunskap i vidaste bemärkelse var det länge sedan en teater hade att erbjuda.
Det är inte så lite rädslan för att leva som binder samman äkta paret Martha och George. I sitt drygt 20-åriga äktenskap har de utvecklat ömsesidiga om än höggradigt destruktiva strategier för att hålla allt som kunde göra livet okontrollerbart på avstånd. De inbördes skärmytslingarna blir på så sätt en garant för att allt stannar vid det gamla vanliga. Men denna fruktan för förändring handlar på samma gång om att kunna dröja kvar i en tillvaro som en gång fanns. Och där åtminstone för Marthas del andra hade ansvaret. Hon har det som hon upplever som sitt goda liv bakom sig. Allt kan bara bli sämre.

George å sin sida hålls från motsatta utgångspunkter tillbaka av allt ouppklarat och obearbetat från uppväxtåren. Det som hans outgivna roman, vars manuskript han bränt, uppehöll sig vid. Vad Albee med dessa båda exempel hittat fram till, skulle man kunna se som en formel för dagens förlängda ungdomstid och rädslan för att bli vuxen. I en sådan belysning nästlar sig pjäsen förbi både Strindbergs Dödsdansen och Lars Noréns familjedramatik, med vilka den annars ofta brukar jämföras. Sofia Jupither har i stället med sin läsart och sin instudering givit föreställningen en i hög grad nutida infattning.
Förutsättningen för att låta handlingen utspelas på en sådan nivå är givetvis skådespelare med kvaliteter av den extraordinära sorten. Pia Johansson gör Martha i en rolltolkning som är så stor, mäktig, genomgripande och övertygande den någonsin kan bli. Dan Ekborg som George är hennes gentemot pjäsens alla bottnar minst lika följsamme motspelare. Deras samspel är på yppersta nivå och får hela scenrummet att vibrera av nattsvart förtvivlan, aggressivitet, kontaktlängtan och stråk av kärlek här och var. Det är dödsdans och rop på förskoning och befrielse på en och samma gång. Som två människor vilka nått livets absoluta botten, klamrar de sig fast vid varandra i ett livsdrama på liv och död, där någon räddning utifrån inte står att finna.

Erlend Birkeland har skapat en scenografi för uppsättningen, som tätar till Stora scenen till ett format som passar ett kammarspel. Mera utrymme behövs inte för en pjäs vars handling pågår lika mycket inuti som utanför rollerna. Förutom Martha och George deltar även Liv Mjönes som Lillan och Shebly Niavarani som hennes man Nick i skeendet. Deras uppgifter är av ett blygsammare slag. Men de kan ändå inte undgå att bli projektionsytor för det sällskapsspel och dras in i det regelverk som gäller för umgänget i Marthas och Georges äktenskap. När de följer med på efterfest efter samvaron hos rektorn vid det amerikanska universitet där George och Nick är professorer, stiger de också rätt in livsvillkor de hittills varit förskonade från. Men som också gäller dem själva om än på begynnelsestadiet.

Edward Albee har ansenliga insikter relationsspelets alla fallgropar, snedtramp och blindskär. Det är dessa Sofia Jupither vidarebefordrar till sin publik med en väldig uppsjö av beskyllningar, anklagelser, skuldbeläggningar och projektioner, som stelnat i en ritual som blivit självändamål. Det handlar om en oavlåtlig maktkamp, där det mesta av energin finns inkapslad. Och där alla rubbade cirklar innebär livsfara. Överfört på ett politiskt plan kunde man kanske tala om ett samhälle som stannat i växten. Men här gäller det i första hand två människor vilka tillsammans skapat en livsberättelse, som under inverkan av det gästande unga paret upphört att fungera. Även om såväl Martha som George gör allt för att provocera för att på så sätt få igång mekanismerna och mönstret igen. Så blir pjästitelns parafras på barnvisan Ingen rädder för vargen här närmast en besvärjelse för att bevara de illusioner och livslögner som är till för att dölja all den besvikelse, bitterhet och sexuell frustration och de känslor av intighet som på ett djupare plan styr förloppet.
Det är inte svårt att se hur Albee tecknat det unga paret Lillan och Nick som en kopia av Martha och George från begynnelseskedet av deras liv tillsammans. Hos Liv Mjönes i rollen som Lillan är dock utvecklingen i full gång, när hon somatiserar det redan från början felslagna liv som hon inte vill kännas vid. Liv Mjönes fångar med en hel del finess ett sådant livsöde. Shebly Niavarani är som Nick trots sina karriärambitioner även han fast i en halvmesyr, som så småningom kommer att hinna ifatt honom tvärs genom alla machofantasier. Även den rollen får en helt egen profil. För tyngdpunkten i föreställningen svarar dock Dan Ekborg och Pia Johansson, som ser till att pjäsen med en gång kommer ut på de djupaste av vatten, där försöken att klippa av alla bindningar och beroenden framstår som ett utsiktslöst perpetuum mobile.

I samspelet mellan de bägge makarna är Dan Ekborgs George den svalare parten, även om hans bett varken saknar åtskilligt av gift eller udd. Det som dock mera än något annat utgör hans livsfacit är en uppgivenhet med en närmast existentiell räckvidd. Det är så man vill tolka hans underläge, när motståndaren inte bara är hustrun utan ännu mera livet självt. Till skillnad från Martha som emellanåt påstår sig inte ens se honom, är det just detta regissören Sofia Jupither gjort, när hon tilldelat George ett utrymme, som Dan Ekborg ger en imponerande resning. Att ändå Pia Johanssons Martha blir hela föreställningens odiskutabla kraftcentrum är ofrånkomligt när pjäsens innersta nav, centrum för dess alla övertoner och dess allra tyngsta livssmärta är förlagda hit. Pia Johansson äger som skådespelare ett register som överträffar det mesta. Hon har kroppsspråk, mimik, röstlägen och en överväldigande förmåga att växla mellan de mest skilda tonfall i en och samma utandning helt i sin hand. Att hon även ger sin rolltolkning stänk av en subtilt fångad vekhet, gör hennes prestation än mer övertygande. Pia Johanssons Martha är ett oavlåtligt storverk och det skall mycket till om rollen inte kommer att räknas som en av de klassiska gestaltningarna i Stockholms stadsteaters historia i ett framtidsperspektiv.

Samspel på yppersta nivå

Det här är skådespelarnas föreställning, skriver Bo-Ingvar Kollberg om lördagspremiären på Stockholms stadsteater av Vem är rädd för Virginia Woolf?, där humorn ger det nattsvarta innehållet en försonande inramning.