Gertrud Larsson är dramatikern, som använder teatern för att lyfta fram samhällsfrågor. Att göra skoj av SJ hör till de inslag som brukar tillhöra varje nyårsrevy med självaktning. Här finns ett slitstarkt stoff, som går att återanvända flera gånger om. Med tanke på den kompetens som står en teater till förfogande, utgår man från att få möta en fördjupning av uppslaget och vidare utblickar kring temat i kraft av den professionalism som sitter redan i väggarna.
Den text som regissören Anette Norberg haft att iscensätta gör återblickar på järnvägens utveckling i Sverige fram till den utförsäljning av verksamheten som ofta anges som orsak till dagens problem. Motsättningen mellan planhushållning och fri företagsamhet skymtar fram lite då och då. Det dramatiskt mest tacksamma är alla de fataliteter som de flesta upplevt några eller många gånger om. Samt den samhällssatir som hämtar fart ur övervägandena på högsta politiska nivå, i ministerier och hos EU i Bryssel.
Den här föreställningen har en lovande inledning med en fyndig parafras på Bibelns skapelseberättelse, hur det svenska järnvägsnätet kom till stånd. Likaså tillämpas en pedagogik, som borde få varje lärare grön av avund i återgivningen av hur utförsäljningen de senaste decennierna gått till. Inte Aksel Morisse själv, men väl hans uniform slits här i stycken som var alltsammans hämtat från den grekiska mytologin. Att sociala medier får sina fiskar varma och att twitter visar sig dölja mera än det avslöjar, hör också till det tänkvärda. Fast det senare visste vi kanske förut.
Problemen börjar när nyhetsrapporteringen från tv och samma mediums väderleksrapporter fått stå som huvudsaklig modell för scenerna. Att parodiera tv är ofta tecken på lågt självförtroende för den egna konstformen. Medietränade politiker och journalister som axlar den partipolitiska oppositionens roll visar, när det gäller det senare, inte någon större förtrogenhet med tredje statsmakens uppdrag i samhällsdebatten. Att Rapport plagieras är säkert bara en tillfällighet. Om syftet med en politisk satir är att uppmuntra till egna, personliga ställningstaganden, har den här uppsättningen en begränsad räckvidd.
Det betyder också att de djupare spörsmålen i pjästexten, frågorna om ansvar, förtroende, valfrihet och konkurrens ges en tämligen lättviktig behandling. Och då berörs ändå sådant som bolagens skatteplanering och trixandet med siffror och statistik. Att människor bryter ihop, när deras uppgifter blir dem övermäktiga är knappast roligt. Inte heller den same i pjäsen som spår väder med hjälp av en gäddskalle. Riktigt vad det som kallas ”reinkarnationsgaranti” har i uppsättningen att göra, är inte lätt att veta.
Det är i sina enskildheter föreställningen har sina ljusglimtar. Dit hör Anna Carlsons med smittsam inlevelse gestaltade hund med ett kroppsspråk och minspel, som inte lämnar mycket övrigt att önska. Frida Berghs infrastrukturminister är en vältalig företrädare för en yrkesgrupp, som inte ens den värsta vinterstorm skulle kunna blåsa omkull. Lolo Elwins parodi i blå hjälm av en byråkrat på högsta karriärhöjd sitter som en smäck. Som pjäsens orosande gör Aksel Morisse allt som står i hans makt, vilket alltid brukar betyda en hel del, för att ge liv, energi och tryck åt framförandet. Men inte ens det kan väga upp en svag text, som sällan höjer sig över allmängodsets plan. I det här utförandet räcker ett annars åt många håll utvecklingsbart uppslag knappast till för en helaftonsföreställning.