Jag såg nyligen Aki Kaurismäkis angrepp på EU:s migrationspolitik, filmen Mannen från Le Havre, och blev till min egen överraskning direkt uppsluppen. Jag brukar inte gilla samhällskritik förpackad i småputtrig sagoform, men plötsligt kändes detta varma och osannolika Vittorio De Sica-trolleri fräscht.
Har socialrealismen och dokumentarismen, som en tid nu präglat flera av de stora konstarternas politiska verk, blivit den allt för väntade och självklara formen för kritik? Kanske. Kaurismäkis sagoton rymmer hur som helst en överrumplande och främmandegörande kvalitet.
Björn Dahlman och Rupesh Tillu tycks ha varit inne på samma spår som den finske regissören när de skrev monologen Ragulabuggla. Pjäsen handlar precis som Mannen från Le Havre om migrationspolitik och skarpa gränser. Allt draperat i sagans bjärta färger.
Ragulabuggla skiljer dock sig från Mannen från Le Havre i ett viktigt avseende. Där Kaurismäki utnyttjar sagans frihet till att måla upp en utopi i vilken den franska arbetarklassen består av solidariska idealister, beredda att med alla tillgängliga medel hjälpa den unge flykting som olovligen befinner sig i landet, ger Ragulabuggla en rakt igenom dyster bild av samtiden.
Allting börjar med att Mauri (Rupesh Tillu) en dag finner att ön han bor på, Ragulabuggla, har sjunkit i havet, tung som den blivit av dumpade sopor. Han förvandlas därmed till en flykting, på jakt efter ett hem, ett nytt land. I den här sagan är det dock ingen som sträcker ut handen. Mauris liv blir ett förtvivlat flackande som till sist slutar i fängelse.
Det är underhållande och sinnligt. Levande musik, filmprojektioner, standup-inslag och improvisationer upprättar tillsammans ett attraktativt, lätt magiskt rum. Rupesh Tillu spelar dessutom med stor charm och en komisk känslighet som lurar i blicken för att plötsligt väcka publikens skrattimpulser.
Men. Pjäsen väger ibland väl tungt mot det allt för välvilliga och sentimentala. Eländesberättelsen om den naive, ständigt positive Mauri kontra den hemska världen utanför har berättats lite för ofta. Med sagoformen kommer friheter – och de hade kunnat utnyttjas bättre.