Samdansant om utanförskap

Med ett tydligt och distinkt rörelsespråk gestaltar gruppen Autopilot känslor så att alla åldrar kan känna igen sig, skriver Susanne Sigroth-Lambe.

Tove Strandell och Josefine Löfblad är mycket samdansanta i den Uppsalabaserade dansgruppen Autopilots första föreställning, Sagan om Ingen.

Tove Strandell och Josefine Löfblad är mycket samdansanta i den Uppsalabaserade dansgruppen Autopilots första föreställning, Sagan om Ingen.

Foto: Jörgen Hagelqvist

Teater & musikal2007-02-21 01:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mot en grå fond avtecknar sig två händer. De trevar sig fram och runt fonden. En liten, gråklädd d dansare visar sig och tar sig en mycket liten plats på scengolvet, strax bakom en dekordel som föreställer ett gäng ungdomar utskurna i grått papper. En berättarröst presenterar henne som Ingen. Efterhand förstår vi att det handlar om en utanförmänniska som har svårt att ta plats bland kaxigare kompisar och i stället gör sig så liten som möjligt.

Autopilots föreställning Sagan om Ingen marknadsförs som lämplig från sju år, men säkert kan även de som är äldre än så känna igen sig i de känslor som denna dansduo gestaltar med fysiska uttryck. Det är en lätt poetisk och filosofisk rörelselek med orden "ingen", "någon" och "alla andra" som teman för modern barfotadans.
Själva handlingen är inte svår att hänga med i och underlättas dessutom med en berättarröst som ger korta rubriker för det vi ser på scenen.
Dansarna växlar mellan att vara Ingen, en person som är utanför gemenskapen och hittar på egna och inåtvända aktiviteter och Alla Andra, tuffingar som rör sig kantigt och uppfordrande. Den ena av dem drömmer om att vara Någon, en schlagerstjärna i paljetter och boa. Den andra har svårt att sitta still i bänken och vänder sig praktiskt taget ut och in runt pulpeten, eller kanske den gestaltar den enas inre tillstånd, där den tycks sitta och halvsova.
Till slut hittar de varandras Någon Annan, en samdansant syskonsjäl att bli vän med.

Två illröda stolar med dito bord ger färg åt en annars lite trist men funktionell, jämngrå scenbild. Den Lilla Teaterns scengolv är inte stort, men det räcker förvånansvärt bra till för dessa två dansare att gestalta sin allmängiltiga berättelse.
Erik Lidholms musik fungerar bra till dansen, både som stämningshöjare och som en mer drömsk ljudfond.
Dansföreställningen varar blott en halvtimme, men Autopilot använder tiden väl till att ge åskådaren något att fundera över, som till exempel hur vi alla uttrycker ensamhet och gemenskap med kroppen.
Sagan om ingen
Autopilot på Den Lilla Teatern
Koreografi: Autopilot. Musik: Erik Lidholm. Dansare: Tove Strandell och Josefine Löfblad.