Sällsam intensitet

Endast ett ger tröst, döden, en sista plats att vara, hävdar kören i slutrepliken i Jon Fosses bearbetning av Sofokles (497/6-406 f. Kr.) tre dramer om kung Oidipus och hans barn, Döden i Thebe. Dramerna har tillkommit under olika decennier; Antigone, som i Fosses version ligger sist, brukar dateras till 442 och Oidipus i Kolonos uppfördes postumt år 401, när såväl demokratins som tragedins storhetstid i Athen var förbi. Dramaturgin i de tre pjäserna skiljer sig radikalt och det är förunderligt hur väl Fosse lyckats gjuta dem samman genom att ge plats för andning och tystnad.

Centralt för Fosse är glädjande nog dramat om Oidipus i Kolonos, vilket för sex år sedan lysande iscensattes i Wien av Klaus Michael Grüber med Bruno Ganz i huvudrollen. Här handlar det om den döende Oidipus, tidigare offer för ödet, som söker finna sin gravplats, en plats som kommer att helgas av makterna. Så skapas försoning. I detta överantvardande till Hades finner Fosses mystik sitt lugn, sin ro och sin dramaturgiska tyngdpunkt.
Tragödens och vårt språkrör är körledaren, eller i Kolonosdramat den gamle mannen, på Dramatens Elverket kraftfullt och imponerande gestaltad av Gunnel Lindblom. Som publik sitter vi i det stora vita scenrummet på båda sidorna av en vit brygga med en pelare i mitten. Ibland är spelplatsen denna brygga, ibland avsatser i rummets kortändar och körledaren rör sig ofta bakom oss. Inte ens vi åskådare tillåts undkomma vårt öde. Vi kan inte ens undgå vintern; konstgjorda snöflingor faller genom det nät som avgränsar vår åskådarbur uppåt. Dräkterna i grått, vitt och khaki associerar till skyddsutrustning, fångkläder eller säck och aska. Oidipus dotter Antigone trär en svart huva över huvudet och bär svarta stövlar. När vi kommer till Kolonos dekoreras scenen med uppstoppade måsar som avlägsnas när vi återvänder till Thebe.
Fosses reduktion närmar sig symbolismens. Berömda citat som Antigonedramats hymn till människan och Silenius visdomsord lever kvar blott som textfragment, men allt väsentligt finns med i bearbetningen och blir ännu mer väsentligt än i originalen, trots att protagonisternas verbala kamper förenklats.

Annika Silkebergs regi är lojal och stämningsskapande. Men att rusa igenom Fosses täta och eftertänksamma text på sju kvart utan paus skapar onödiga komplikationer. Visst förstår vi vad som händer, men svårare är att känslomässigt följa med i dramernas kast och förnimma tre slags katharsis på mindre än två timmar. I ena pjäsen är Oidipus ödets offer, i andra pjäsen dess bundsförvant. Det första dramat, som många av oss läst i Sofokles version redan i skolan, Konung Oidipus, kommer knappast till sin rätt på Elverket, även om gestaltningen innehåller goda scenlösningar som att låta Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö spela herdarna som projektioner på väggarna. Visserligen är en av Oidipus sämre egenskaper hans häftighet, men Magnus Roosmann brusar upp för ofta och har svårt att ge gestalten det djup och den komplexitet som Sofokles och Fosse skänkt den. Han lyckas betydligt bättre i Kolonosdramat. Karismatisk är däremot Basia Frydmans Teiresiasgestalt, såväl när hon som siare helst inte vill yppa sanningen om Oidipus som när hon i Antigonedramat vill förmå Oidipus svåger Kreon att lyssna. Just i de båda scenerna märker vi hur det grekiska dramat befriar sig från den myt det vilar på: i dialogen avgörs vem som är den skyldige.

Mellan dramerna hör vi ett sorl och sorlet före Antigonedramat markerar ett nytt skifte i spelet. Antigone, som trotsar Kreons förbud och begraver sin döde bror, är huvudperson i den pjäs som nog står oss närmast, spelad såväl efter händelserna i Stammheim 1977 som efter göteborgskravallerna. Valet mellan lojaliteten mot härskaren och lojaliteten mot de döda brukar ibland politiseras eller psykoanalyseras, men hos Fosse möter vi snarast en Kreon (Johan Lindell) som förgår sig mot Antigone. Den tragiska konflikten har offrats för helheten.
Men den omvälvande teaterupplevelsen infinner sig trots Annika Silkebergs höga tempo och som åskådare grips man av den sällsamma intensiteten i spelet. Valet av en samnordisk ensemble där vissa av aktörerna är teaterhögskoleelever visar sig vara lyckat. Det som ibland saknas i diktionen hos de yngre aktörerna kompenseras av fysisk energi. Varför har vi en känsla av att ständigt såväl uppsökas som hemsökas av Sofokles? Hos honom är vi inte som hos Euripides gudarnas offer, inte heller grundas vår tillvaro som hos Aischylos på gudomliga rådslag. Fosse och Silkeberg lyfter fram det specifika för hans dramer. Eftersom människan förlagt gudarna till sitt inre och så gärna skadar sig själv är hon sitt eget offer.

Sällsam intensitet

Jon Fosse har reducerat Sofokles tre tragedier om kung Oidipus och hans barn till Döden i Thebe. Allt väsentligt finns med i bearbetningen och blir ännu mer väsentligt än i originalen, skriver Roland Lysell.