Säker Kim Anderzon gör det mesta av texten

För andra gången på en knapp månad når en turnerande pjäs av Dario Fo Reginateatern, vilket i sig är ett roligt bevis på att Fo är en levande författare som verkligen spelas och uppskattas av en stor publik. Den ganska nya pjäsen Grymt fett, skriven i samarbete med Franca Rame, är däremot inte någon höjdpunkt i den Nobellprisade produktionen, utan snarare en ganska slarvigt hopfogad rad av skämt som har sett sina bästa dagar för rätt så länge sedan.

Ensamhet, könsroller och skenande skönhetsideal och bantning är några teman som publiken får möta genom den tragikomiska farsens huvudkaraktär, en olycklig hemmafru som har övergett en karriär som fysiker för att understödja en make inom samma gebit. Efter att maken bedragit henne såväl privat som professionellt har hon gett honom på porten, som så många gånger tidigare, men den här gången har han inte kommit tillbaka.

Kim Anderzons deprimerande och, enligt egen utsago, helt oförklarligt svällande karaktär tar från första stund estraden i bestämd besittning och lotsar åskådarna genom en period fylld av krasat hopp, tröstätning och artificiell närhet i form av ljudband från klassiska kärleksfilmer. Som alltid när det gäller Fo och Rame är det långt ifrån subtilt. Känslorna yr över scenen, skratt, gråt och spagetti formligen frustas ut över salen. Publiken får genomgående agera bollplank och låna ut näsdukar eller cigaretter åt dramats huvudperson, en interaktion som inte är riskfri men som behärskas till fullo av Kim Anderzon.

Personligen är jag ganska långt ifrån den huvudsakliga målgruppen. Jag är åtminstone tjugo år yngre än publikens snittålder, jag har svårt för fars i största allmänhet och pjäsen drar lite väl mycket på särartshumor för min smak, men det spelar egentligen mindre roll. Största delen av åskådarna kvider av skratt, och det krävs ingen genreivrare för att se att Kim Anderzon briljerar. Fysisk humor, inslag av ståuppkomik, tvära kast mellan känslolägen och karaktärer, den svåra balansen med publiken som improviserad medaktör - allt sitter som en smäck och Kim Anderzon spelar sig liksom förbi den ganska loja texten.

Och som hon själv säger i början av föreställningen: på Dramaten är kvinnor över fyrtio mycket sällsynta. För kvinnliga skådespelare i medelåldern finns det mest stereotypa roller som öm moder eller elak häxa. Vill man mer än så måste man skapa tillfällena själv, och det är precis vad Kim Anderzon gör, och där hittar man både relevant könskamp och behållning av pjäsen.

Säker Kim Anderzon gör det mesta av texten

Den tragikomiska farsen Grymt fett är knappast en av Dario Fos och Franca Rames bästa pjäser, men enmansensemblen Kim Anderzon spelar så säkert att hon knappast behöver en text att luta sig emot, skriver Sebastian Johans.