Saga i fantasins magnetfält

Det borde vara som i folksagans värld. Att allt till slut reder upp sig. Nu är det inte så. Då får vi nöja oss med det näst bästa. Och det stavas teater.Peter Bergared är tillbaka med en ny kaféföreställning på Upsala stadsteater. I fjol tog han med sig sin publik till den grekiska övärlden och dess magiska förflutna. För många Uppsalabor blev på så sättden dagliga lunchpausen försedd med guldkant.Nu har han varit i folksagans värld och botaniserat. Fyndet denna gång heter Prins Hatt under jorden. Det är en berättelse om kungligheter som trasslar till det för sig. Och om elaka styvmöd­rar som ställer till elände. Men med Peter Bergaredsom kock finns där även gastkramande raffel, finurliga utvikningar, klassisk mim och en och annan överraskande detalj ur vår högst alldagliga vardag.Bara detta att möta ett änglaspel i vårmånaden mars, ställer de flestas sinnen för sans och måtta på huvudet. Nästan upp och ner placerar sig förresten också skådespelaren själv. Men vad han gör i den kroppsställningen, är det bäst att tala tyst om. Att hela föreställningen börjar som ett bröllop är där­emot bara vad man kan vänta sig. Peter Bergared har en viss förkärlek för att tänja på gränserna.Han byter skepnad och växlar mellan ett otal roller som om en hel ensemble stod där på scenen. Ögonen far åt ett håll, kroppen åt något annat, gesterna bär i väg med betydelser så att det slår gnistor. Och rösten åker berg- och dalbana mellan diskant och bas som den naturligaste sak i världen. Nog handlar det om hisnande saltomortaler i fantasins värld alltid. Och Peter Bergareds utförsgåvor som illusionist står inte trollkarlarna med yrkeslegitimation långt efter.Det utmärkande för folksagorna är att de är öppna för många tolkningar. Att det handlar om kärlek kommer nog ingen att missa. Knappast heller temat i föreställningen om att våga se och om att se för mycket. Kunskaper kan ibland vara både farliga och smärtsamma. Ändå befinner sig publiken hela tiden i godast tänkbara händer. Bergareds allvar är av det måttfulla och ömsinta slaget. Det befrämjar matsmältningen.Före Uppsalapremiären i tisdags har den här pjäsen givits vid många framföranden under Teater Västmanlands egid. Så är det också en avslipad skådespelare som uppträder. Särskild god hand visar han sig hamed de kvinnliga fysionomierna, antingen det är fråga om prinsessorna, drottningen eller trollpackorna. Man kan naturligtvis fråga sig vem som lärt honom hur de sistnämnda uppträder och låter.Säkert har Peter Bergared ingenting emot om publiken tar till sig budskapet om det viktiga i att vara modig. Det kan vara användbart i många olika sammanhang liksom förmåga att kunna säga nej. Och som om inte det var tillräckligt, innehåller framförandet alldeles mot slutet också en genus­aspekt på tillvaron. Där får de närvarande visa om de lärt sig det här med att våga.Det är lätt att glömma både tid och rum för alla de oavlåtliga krumsprång mellan teaterns många uttrycksmedel som Peter Bergared bjuder sin lunchpublik. Vad gör det då att kaffet kallnar. Det finns trots allt viktigare saker här i världen.