Så här är livet i hönshuset

Antingen man är den där vuxna som ska skämta och vara skojig lekfarbror - han som trollar bort mössorna i Eva Lindströms senaste bilderbok och inte kan få dem att komma tillbaka - eller proffset som arbetar hårt, är det här något man måste förhålla sig till. Som konsument är det lätt att nöja sig med ett "huvudsaken är att barnen tycker om det," och jo visst, men att barn vant sig vid att vuxna kacklar betyder faktiskt inte automatiskt att vuxna ska kackla med barn.

Efter att ha sett, och tillsammans med ett par tre barngrupper skrattat mig igenom, Su Ens halvtimmeslånga första barnföreställning vet jag faktiskt inte vad jag ska tycka.
Tidigare har Su En närstuderat hönor genom att leva i ett hönshus, och har gjort en instruktionsvideo som lär ut hur man blir en kyckling. I Sprätt Hönskabaret finner vi tre sprätthönor och en hönsskötare, anförda av en fullständigt galen konferencier (Su En); en primadonna på speed - fågel, människa eller mittemellan.

Sprätt kretsar kring detta "mittemellan". Det är övertygande gestaltat av de tre dansarna Lina Palmgren, Frida Larsson och Marie Gavois i dräkter som inte alls motsvarar idén om hur en kycklingdräkt borde se ut, men till deras rörelser och mimik blir alldeles självklart hönsaktiga. Föreställningen är en kavalkad av dansnummer som de skulle se ut om de dansades av hönor; ryckigt och sprättigt men med en grace där man minst väntade sig den. Su En guidar genom föreställningen, som utspelas i hönshuset när hönsskötaren Lasse (Lars Liljegren) stängt för natten och hönorna kommer loss i moonwalk, hönsmambo och "discotajm."

Jens Carlssons musik är rytm- och klangcentrerad och i sig fullständigt intetsägande. Den låter allt fokus hamna på de knixande tre hönorna, men ger också en lågbudgetkänsla som föreställningen inte är betjänt av. Spelytan, däremot, är något så mot sägelsefullt som ett glossigt, doftlöst hönshus med rödblankt golv och välordnad halm. Hönsskötaren läser Djurens rätt och sköter om sina hönor med kärlek, det märks, och det påpekas flera gånger att hönsen lägger e-ko-lo-gis-ka ägg (men till och med för icke-ekologisk hönshållning krävs sittpinne, Lasse!): "När man dansar så blir man lycklig, och när man är lycklig så dansar man. Och då blir allting ? ekologiskt!"

En sådan koppling till djurvänlig hönshållning förstår åtminstone inte jag logiken i, den har ingen förankring i själva föreställningen utan är en pekpinne som mest verkar distanserande. Publikens föräldrar, de med plånboken, kanske behöver den, men föreställningen gör det inte.

Nå. Inte konstigt att hönor verkar lite stirriga om de är uppe och partajar hela nätterna. Men jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka. Ta med barnen och avgör själva. Vuxna som kacklar är barnen nog redan vana vid, men knappast på det här viset.