Tage Danielssons och Per Åhlins julsaga om den altruistiske idealisten Karl-Bertil Jonsson behöver väl inte en särskilt detaljerad introduktion för den som har befunnit sig i närheten av en tv-apparat på julafton de senaste 45 åren. Hur han stjäl av de rika för att ge på julafton har blivit något av den socialistiska juldrömmen om en rättvis omfördelningspolitik manifesterad – och som dessutom står i stark kontrast till Kalle Ankas mer konsumtionsbetonade julantologi.
Denna bearbetning för scenen har moderniserats något – den ömma modern Rita (Lolo Elwin) får större plats under julfirandets köprusch, och lillasystern Ingrid (Jennifer Amaka Petterson) får också repliker. Och om inte det hade varit nog som eftergift för att klara Bechdeltestet, så har den franska existentialist som låg i en av de stulna julklapparna bytts ut från Jean-Paul Sartre till Simone de Beauvoir.
Regissören Jonas Österberg Nilsson brukar tyckas vilja testa fiffiga angreppsätt på teaterscenen, och för Karl-Bertil Jonsson gör han inget undantag. Scenografin består av platta kulisser som ska väcka associationer till den tecknade seriens tvådimensionella värld. Rollfigurerna har likaså försetts med gummiaktiga peruker, stela scenkläder och överdimensionerade kroppsproteser som imiterar det tecknade mediets förstärkta karikatyrer. För karikatyrer är det som vi möter på scenen – inte minst i Karl-Bertil Jonsson själv, som av Jesper Feldt får en snudd på överspelad intonation i rösten. Enda undantaget är egentligen Stina Nordbergs tiggarflicka, som verkar vara den figur från förlagan som gatflickan Beda Larsson bytts ut mot. Hon för osökt tankarna till våra dagars EU-migranter som på engelska ber om pengar utanför våra butiker, och som en allvarsam spegling av verkligheten agerar hon därmed starkt nedtonat.
Bortom att låta mig förföras av den stilfulla scenografin och kostymen i den här föreställningen så blir ändå min stilla undran vem den är avsedd för. Det skruvade och överspelade tempot är visserligen inte obekant från barnteaterhåll, men frågan är om inte det här går över huvudet på barnen. För kroppsljudhumorn satt åsido så är Karl-Bertil Jonsson på det hela taget en saga för vuxna som njuter av den i kraft av att vara kult och innehålla så många kultrepliker. Men till syvende och sist handlar det om julen, och med sina vackra julsångsbearbetningar så väcker den även hos mig julstämning.