Äktenskapet är slut, dött sedan länge. Allt är för sista gången. För sista gången som vanligt. Nu återstår bara sakerna att dela, minnena. Fira den stundande skilsmässan och svära varandra evig glömska.
Och man kan inte annat än älska dem från första stund då de med armarna om varandra dansar in till sin äktenskapliga final. Rutan och Ragnar. Spelade av Meta Velander och Ingvar Kjellson. Två strävsamma par. I pjäsen. I livet. I Kristina Lugns Rut och Ragnar, som i Jan-Olof Strandbergs regi, hade premiär på Stockholms stadsteater i torsdags.
Det är en skilsmässa som bara Lugn är kapabel att iscensätta med språkliga kullerbyttor, bråddjup som hastigt bryts av ett skratt. Livet, samlivet som inte blev som man önskade. Lyckan, den Lugnska ordlyckan, euforin av att bara lyssna på de språkliga vändningarna. Den rena poesin i dramatisk gestalt, en pjäs från Lugns egen högkonjunktur i slutet av förra decenniet. Innan den stelnade, normaliserades.
Pjäsen Rut och Ragnar hade urpremiär 1997 på Teater Brunnsgatan 4. Då med Lugn själv och parhästen Allan Edwall i rollerna, som också kom att bli Edwalls sista innan han avled. Jag skulle ha sett pjäsen några dagar efter premiären men föreställningen ställdes in på förekommen anledning.
Utan jämförelse i övrigt. Men jag tror att Lugn är nöjd. Jag är nöjd, supernöjd med Kjellsons smått torra och sträva gestaltning, de där lekfulla glimtarna i Meta Velanders ögon. Timingen. Ja, med hela hållningen till pjäsen både i regi och skådespeleri. Skulle kunna säga lite smått pillemariskt om inte ordet klingat så Pippi Långstrumpskt. Men nått sådant. En dämpad, tillbakahållen ingång i pjäsen som får texten att slå ut i sin fulla kraft.
Vital. Något annat kan man inte säga om de tre vännerna: det äkta paret Velander och Kjellson som varit gifta sen 40-talet och som känt Jan-Olof Strandberg lika länge. Man kan nästan föreställa sig hur de ömsom allvarsamt, ömsom skrattande lekt fram denna föreställning. I ren lust. Okej kanske i nöd också eftersom det är en pjäs om äktenskap och skilsmässa. Men mest i lust. Obetvinglig. Och det är det som gör en så glad, från de där första dansstegen de tar ut på tiljan.