Man hymlar inte med vilka mekanismer och drivkrafter som styr i dagens samhälle. Inte heller lägger föreställningen några fingrar emellan för att skildra en tidsanda där traditionella humanistiska värden blivit överspelade. Mitt i denna sommar av bröllopsyra och med den ekonomiska krisen mullrande på avstånd ger Kullehusteatern Alexander Ostrovskijs Begär, som lika gärna kunnat heta girighet. Efter Stockholmspremiären i tisdags kväll spelas pjäsen överallt i Roslagen från Bergshamra till Öregrund.
Dramat uruppfördes 1860 och var då avsett att ge en stämningsbild av Ryssland vid förrförra seklets mitt, där rikedom avgjorde samhällsställning. I Kullehusteaterns bearbetningen med Anita Ekström som regissör är man ännu mera rakt på sak. Det är ruffel och båg för hela slanten. Utan att blinka bryts ingångna överenskommelser. Idealet är vinstmaximering och att förmera kapitalet i vilket även den egna familjen ingår. Men det gamla ordspråket om den som gapar efter mycket är heller aldrig långt borta.
Pjäsen utspelas i Moskva och berättar om en köpman väl förfaren i ekonomisk bakslughet och skrupelfria affärer. Det är den i dag huvudsakligen museala patriarkala befälsordningen som råder. I framtidsplanerna för socialt uppåtstigande ingår ett gott gifte för dottern med en adelsman. Korruption och mutor står på dagordningen. En rad av lömska motiv korsar varandra. Men det går ändå inte riktigt som man tänkt sig.
Det är inte helt vanligt att sommarteater tillåter satir och samhällskritik att blomma ut i den här omfattningen. Men genom att Anita Ekström i sin regi lagt en lätt ironisk ton över skeendet, låter hon också det lättsamma och komiska i förloppet komma till tals. Det finns en hel del att gotta sig åt i denna allt annat än uddlösa skrattspegel. Skådespelarna har genomgående god hand med sina aningen karikerade roller i vad som framstår som ett typgalleri.
Hos Lisa Larsson i rollen som dottern Liposjka finns temperament och viljestyrka som det anstår någon som förstått vad konsumtionssamhället går ut på. Hon är härlig att skåda när hon förhandlar om sina kommande äktenskapliga villkor. Anne Kulle och Ulf Drakenberg gör pjäsens äktenskapsmäklerska respektive advokat och ger tyngd åt ödet att vara förbisprungna av en tidsanda präglad av mera smartness än de förmår uppbringa. Då hör Calle Jacobssons bokhållare mera framtiden till i en försåtlighet som inte vet av några gränser. Och för Carl-Petter Montells unge tjänare Tisjka tycks alla möjligheter stå öppna.
Därmed vore också sista ordet sagt om det inte var för Pierre Lindstedt i rollen som köpmannen Bolsjov. Tvetydigheterna hos honom i både kroppsspråk och mimik låter ana djupare stråk i pjäsen än de omedelbart givna. Det är visserligen sina egna vapen han får känna på i uppsättningens slutackord. Men dessförinnan hinner han också undslippa sig, att det finns flera värden än de rent ekonomiska i människolivet. Den glipan vill man gärna ta till sig som det riktigt provocerande i den här föreställningen.