”Varför skaffar man barn?” frågar sig en desillusionerad Hilary.
”För att man är självisk och inte vill vara ensam”, säger hennes rättframma väninna Frances.
Relationen mellan tonåringar och deras föräldrar är ett ämne som lätt kan skämtas om, och lika lätt blir stereotypt. Tonåringen som ständigt är sur och smäller i dörrar, den oroliga mamman som pendlar mellan tafatta försök att vara kompis och att vara överbeskyddande, pappan som bara vill att alla ska vara nöjda. I "Jumpy" är rollerna just sådana och till en början blir jag orolig för att de ska stanna där. Men i scener som är ömsom roliga, ömsom smärtsamma, och ofta bäggedera lyckas regissören Emma Bucht förmedla en stark igenkänning och även väcka tankar. Till stor hjälp har hon förstås April De Angeles rappa och fyndiga manus, som bortsett från några få undantag fungerar bra på svenska. Ofta kommer situationskomiken mig att tänka på Cecilia Torudds pricksäkra serieböcker som ”Ensamma mamman” och ”Familjeliv”.
Maria Kulle spelar Hilary, en 50-åring kvinna som ständigt tycks vara på gränsen till ett sammanbrott. Hon lever i en trött relation med sin man, hinkar vin och har ett komplicerat förhållande till sin tonårsdotter Tilly. Till på köpet är hon på väg att förlora jobbet och undrar vart alla drömmar och ideal från tiden som Greenham Common-aktivist egentligen tog vägen. Säkert är att hon åtminstone inte vill bli som sin desperata och sextokiga vän Frances.
Maria Kulle gör en bra Hilary, även om man ibland önskar att hon bara kunde ta det lite lugnt. Som bäst är hon i stunder där hon balanserar på sammanbrottets rand, för att i nästa ögonblick fälla en cynisk och insiktsfull kommentar som tar ner allt på jorden. Rebecca Kaneld, praktikant från Teaterhögskolan i Malmö, gör en ganska svår roll som den ständigt sura Tilly men tar fint tillvara på de stunder där hon också tillåts vara sårbar. Lolo Elwins väninnan Frances är en historia i sig, som sexuellt frigjord citatmaskin. Scenen då hon och Hilary diskuterar relationen till sina mödrar samtidigt som de dansar klumpig burlesk i stayups och brösttofsar är lika hysterisk som rolig. Och ganska så långt ifrån deras ungdoms feministiska ideal.
Männen tar inte lika stor plats, och representerar två helt olika typer av mansroller. Gustaf Hammarsten är perfekt som den undergivna maken och fadern som mest längtar efter ömhet, tröstäter chips och gömmer godispåsar under kudden (ytterligare en blinkning till Cecilia Torudd). Robin Keller är mycket underhållande som bekräftelsesökande skådespelare som försöker hitta sig själv efter en skilsmässa och inser att ”själslig smärta inte bara är en metafor.” Under andra akten skruvas det hysteriska tonfallet upp på bekostnad av den fyndiga dialogen vilket gör att föreställningen tappar lite fart.
Bakom Jumpys humor finns förstås ett allvar som består av mer än en problematisk relation mellan mor och dotter. Den väcker också den obekväma frågan om samhällets syn på åldrande kvinnor. Vad är en kvinna när hon inte längre är ung och vacker? Vem är man när livet hinner ifatt ungdomens storslagna ideal? ”Att vara kvinna och bli gammal är katastrof” säger Frances i ett av sina många klarsynta ögonblick. Med tanke på föreställningens höga igenkänningsfaktor är detta uppenbarligen mer sant än man skulle önska.