Det finns alltid en risk när man uppdaterar en klassisk pjäs och byter ut den ursprungliga kontexten mot en samtida. Särskilt om man, som fallet är med Hamlet på Snerikes nation, samtidigt lyfter tragedins mungipor i ett leende.
”Hamlet är en komedi – man ska bara skratta på rätt ställen”, heter det i ett av uppsättningens metainslag.
Risken är att publiken bara sitter och väntar på nästa välfunna eller mindre välfunna poäng i kopplingen, eller skarven, mellan då och nu. ”Aha, fäktningsduellen mellan prinsen och Laertes har blivit en lasergamematch med skarpladdat vapen.” ”Aha, piraterna som ska fixa prinsen har blivit ljusskygga agenter i Interpool.”
Samtidigt springer Hamlet, Ofelia, Claudius och de andra omkring på scenen, larmar och gör sig till. Det är lätt att missa med checklistan i handen.
Men okej, man blir i alla fall inte uttråkad av Emma Jidhamres uppsättning av Shakespeares kanske mest spelade pjäs. Skämt på skämt på knasig röst, och även om det ibland blir väl tramsigt så är åtminstone tempot högt.
Dessutom fungerar den samtida, synt-gothiga emo-Hamlet oväntat bra. Mer en vålnad än vålnaden själv ränner han kokainstinn och weltschmerz-anstruken omkring på slottet i Helsingör med sin långa skinnrock fladdrande.
Han är utled på världens ytlighet och falskhet, dess jakt på makt och skönhet. Han sluddrar i mystifierande gåtor, som värsta sortens självmedveten, poesiläsande tonåring, och blir med tiden allt mer innesluten i sin egen melodramatiska skuggvärld.
Det är en ovanligt jagad Hamlet, jagad inte bara av Claudius och konsekvenserna av hans mord på kungen, utan också av världens blickar. Det här är transparensens och kändiskultens 2000-tal. Varje rörelse på slottet följs av en löpsedel:
”Bilden på kyssen!” ”Hamlet förkrossad av sorg. Vännen: Han ser spöken.” ”Ofelia krossar Hamlets hjärta.” ”Kungen rasande efter skandalpjäsen.”
Magnus Åberg gör huvudrollen bra. Den här Hamlet borde egentligen vara outhärdlig, men det finns något varmt och lite rörande naivt i den poserande prinsens jakt på rättvisa i en falsk värld. slutet hoppas man nästan att det där förgiftade svärdet, förlåt, det skarpladdade lasergamevapnet, trots allt inte ska döda honom.