Under de första inspelningsdagarna av ”Höstsonaten” lär Ingmar Bergman haft ett hästjobb med att ta ned Ingrid Bergmans oproportionerliga överspel på jorden. Världsstjärnan hade nämligen kommit till inspelningen med en redan på förhand fullständigt färdig rolltolkning och denna levererade hon nu som om hon stod på scen inför en fullsatt teatersalong, inte inför Ingmar Bergmans kamera, den intima närbildens mästare. Först efter tre dagar, när Ingmar visade tagningarna för Ingrid, insåg hon sitt misstag och arbetet kunde börja om.
Åsa Melldahl, som nu gör en iscensättning av filmen på Stockholms Stadsteater, har knappast haft samma problem med Gunilla Röör, som här gör rollen som Charlotte, den känslomässigt handikappade modern, hopplöst instängd i sig själv, som kommer för att hälsa på sin dotter Eva och får en svidande uppgörelse på halsen. Även om Röörs Charlotte stundtals tangerar det parodiska, sådan är rollen visserligen skriven, så är det ändå en väl avvägd gestaltning, kongenialt med materialet också mycket musikalisk, med en osviklig känsla för rytm och ett tonfallens absoluta gehör.
Ja, ibland blir det rent av lite av ”The Gunilla Röör Show”, vilket givetvis inte endast är till uppsättningens fördel. Hennes dominans, inte minst över Kirsti Stubøs plågade Eva, är visserligen helt i linje med texten. Röör intar med självklar pondus det stilrena scenrummet, som liknar Bergmans hus på Fårö, komplett med Munchs Strindbergsporträtt på väggen och allt. Och där ska han givetvis hänga. Bergmans Charlotte har ju flera släktdrag gemensamma med Strindbergs klassiska modersmonster.
”Höstsonaten” är med sin karaktär av kammarspel förmodligen en av de Bergmanfilmer som enklast låter sig överföras till scen. Redan 2009 gjordes den också på Dramaten, i regi av Stefan Larsson. Och för min del får den gärna bli återkommande på repertoaren. Jag har nämligen alltid upplevt filmen som inte helt färdigrealiserad. Texten är bättre än filmen. Den tål att ny- och omtolkas. Stadsteaterns tolkning har många poänger, men når trots allt inte heller upp till textens fulla potential. Särskilt andra aktens nattliga uppgörelse, som i filmen är närmast fysiskt plågsam att se, får aldrig den där blytunga intensiteten.
Men visst är även denna iscensättning av en mor-dotterrelation stelnad i trevande kärlek, förvandlat till hat, stundtals mycket gripande. Här öppnar sig ju till sist ändå ett hopp, nämligen ”den oerhörda möjligheten att få ta hand om varandra”. Det hela är ganska fruktansvärt. Och rätt så vackert.