Ronja Rövardotter. Stockholms stadsteaters stora scen.
Regi: Stina Ancker. Av: efter en bok med samma titel av Astrid Lindgren. Scenografi: Ilkka Isaksson. Kostym: Ulrika Wedin. Musik och kapellmästare: Peter Adolfsson. Koreografi: Carl Olof Berg. I rollerna: Anna Lyons, Martin Rosengardten, Jan Modin, Lena B Eriksson, Thomas Roos, Eva Stenson, Robert Panzenböck, Ulf Drakenberg, m fl.
Rövarna gör en kraftfull inledning till föreställningen. Nyskriven musik med mycket trummor, skrovliga stämmor och vild dans ger energi åt vad som komma skall.Ronja Mattisdotter ska med sin prepubertala rätt ta sina första kliv mot vuxenhet och självständighet.
En älskad bok, Astrid Lindgrens Ronja rövardotter, har blivit en älskad film, regisserad av Tage Danielsson och man kan förstå Stockholms stadsteaters problem att frigöra sig från dessa. Men de klarar faktiskt uppgiften ganska bra. Anna Lyons Ronja är snäppet mer kavat än Hanna Zetterströms i filmen. Martin Rosengardtens Birk lyckas med att låta trovärdig i den udda repliken "söstra mi", sagd kärleksfullt till kompisen han är förbjuden att leka med.
Andra krav
Romeo och Juliatemat är också aningen tydligare nu. Nutidshistorien har fått oss att anlägga andra perspektiv på den vid det här laget 23-åriga berättelsen. Exempelvis har händelsen med de båda älskande, den ena bosnier den andra serb, i Sarajevo som sköts precis på gränsen mellan två stridande områden tillfogats vårt kollektiva medvetna.
Dagens ungar har andra krav på tekniska lösningar och gestaltning än vad de haft tidigare och Tage Danielssons fina film från 1984 verkar idag ganska valhänt vad gäller specialeffekterna.
Fiffigt konstgrepp
På Stockholms stadsteater har man jobbat med att skapa sagostämning och trolskhet på scenen, men använt sig av klassiska teatrala trick som stora tygstycken och masker. Det är i gestaltningen av Mattiskogens alla mytiska väsen det lyckas bäst. Fantasin paras med humor när det gäller de olika vildvittrorna, till exempel. Här liknar de mest tokigt vimsiga fåglar, dock försedda med ordentliga klor. De stockdumma rumpnissarna är också kul, som förväntat.
När Ronja och Birk möts i Mattisborgens källargångar under scengolvet, visas det på ett sidstycke som svartvit film. Ett fiffigt konstgrepp hämtat från rysk postrevolutionär teater.
Klumpigaste scenlösningen är nog in och utrullningen av Mattisrövarnas bord hela tiden till vänster, för att markera att "nu är vi på borgen", respektive "nu är vi i skogen".Resten är i stort sett stående hela tiden, med orkesten kamoflerad till hälften som skog längst bak mot fonden.
Riktigt otäckt blir det aldrig - om man inte tycker att de kryllande grådvärgarna med lysande ögon är läbbiga förstås. Tre dansare slingrar iväg gestaltande ett tjog vardera. Men det som borde avhålla från att ta med yngre barn än den rekommenderade åldersgränsen sju år är nog föreställningens längd. Två och en halv timma med paus tar det och mot slutet tappar den dessvärre energi.
Sammantaget och med den nyskrivna musiken som ytterligare förstärkning för sinnena minner berättelsen om den konflikt som just passerat på Balkan och liknande som pågår på flera ställen i världen. Ronja är en ständigt aktuell hjältinna. Mest älskansvärt är hennes uppror mot förra generationens förväntningar. Man måste inte bli vare sig rövare eller föra gamla konflikter vidare i nästa generation, trots att pappa vill det. Det är ett lysande budskap i juletid.
Susanne Sigroth-Lambe