Kontrasterna mellan ljus och mörker är slående i Dramatens nyaste uppsättning av Romeo och Julia, som hade premiär på lördagskvällen. Men inte bara när det gäller ljusförhållandena på scenen, det är också glimtar av välspelad och mångbottnad dramatik som varvas med utdragna scener med väldigt grabbig ton.
Regissören John Cairds omtalade brittiska lättsamhet i förhållande till stoffet anas, men efter de tre timmar och en kvart föreställningen varat längtar jag fortfarande efter lite mer slagfärdig intelligens. Denna version når på sin höjd en hyfsad nivå, men är inte särskilt originell.
Den stora scenen är dunkel, ett renässansmörker om man så vill. Kostymerna har drag av epoken men är ändå uppdaterade med modernare fantasyinfluenser.
En vinkel på Julias balkong skjuter fram i fondens mitt, likt fören på en båt. Inte heller denna gång finns det en förklaring till stridigheterna mellan de båda släkterna Montague och Capulet, det som är dramats igångsättare. Men Romeo och Julias kärlek, dödsmärkt från start, banar en ny väg för alla inblandade.
På scenen finns publikplatser vid båda sidorna av vad som kan föreställa ett torg i Verona eller en klosterkällare. Kanske ett förtydligande av Shakespeares egen tes att teatern är som en spegel av oss själva och världen. Medan vi betraktar den klassiska pjäsen spelas, kan vi också följa hur publiken där reagerar.
Snart är publiken glömd, liksom det sceniska greppet. Skådespelare och ljussättning fångar och avgränsar uppmärksamheten.
Sofia Pekkari och Christoffer Svensson spelar kärleksparet med friskhet och trovärdighet. I synnerhet Sofia Pekkari skapar en sällsam lyskraft i sin flickiga Julia som mognar till beslut.
Det glimrar också till av Zardasht Rads gycklande gestaltning av Romeos levnadsglada kompis Mercutio, som med målande mimik levandegör både älvor och passioner och Magnus Ehrners mångskiktade gestaltning av munken, broder Laurence, en man som vill vara så god, men som ändå bidrar till tragiken.
Dessa mest levande personer i dramat rör sig i ett stelt, våldsamt och patriarkaliskt sammanhang. Kanske är det ett medvetet regigrepp att låta den stränga och konfliktkonserverande vuxenvärlden, dominerad av män, föra sig med ett minimum av mimik? Kontrasten blir i alla händelser slående mellan livsdriften hos en del rollfigurer och det statiska hos andra, men är inte lyckat som grepp. Tydligast och styltigast blir det i slutscenen.
Själva blankversen redovisas med finess och elegans, tillräckligt för att den ska vara lätt att lyssna till. Med ett tydligare ställningstagande till stoffet hade föreställningen också blivit mer intressant.