Roligt spex - men på tok för långt

Skulle man försöka sig på att berätta handlingen i teknologspexet Shogun skulle det se ut ungefär så här: ­Japanska attackbävrar stjäl Pandoras ask från Malin ­Baryard, men förlorar den till strandsatta vikingar och en kärlekskrank ent (ni vet, ett sådant där levande träd från Sagan om ringen) samtidigt som anglosaxiska ­arkeologagenter börjar eftersöka den av dem själva borttappade förbundsarken, som också åtrås av länsherren Mai-Toyota, som förlorat sin själ i plockepinn till hin håle. Krydda med rymdmonster, tomten, Homer Simpson, Sir Vääs och apokalypsens fyra ryttare. Det är inte lönt att försöka hänga med i kaoset. Inte i fyra timmar.Shogun är egentligen ett fantastiskt spex. Spexarna klarar av att leverera ett rappt, roligt och fullständigt redlöst manus med oerhörd scennärvaro inför en utsåld Reginateater som formligen kokar redan från första sekunden. Bandet lyckas tyvärr inte överrösta falsksången som dominerar alla nummer utom en handfull, men toleransen är mycket stor när det gäller sångförmåga i spexsammanhang.Ivar Wennerholm gör en fantastiskt underhållande och självsäker insats i rollen som djävulen och har dessutom bra sångröst. Linda Lanner, Tina Mårlind, Tobias Friberg och Jonas Hagberg är också några av dem som utmärker sig med strålande komiska prestationer. Och den proffsiga kören får stående ovationer vid två tillfällen. På det hela taget är spexarna oerhört säkra och spexet är roligt i nästan varje minut. Tyvärr är minuterna för många.En god tumregel är att en spexföreställning inte ska ta längre tid än det tar att flyga till en annan världsdel. Det betyder inte att man kan skriva ett fyratimmarsspex bara för att det utspelar sig i Fjärran Östern.Man kan inte heller spränga en krutdurk två gånger. Den explosiva humorn, med höjdpunkter i komplicerade Lost in translation-liknande scener, förmår inte att tända den utmattade publiken i sista akten.