Roligt och risktagande med Özz Nûjen

Dario Fo är en omåttligt sympatisk dramatiker som genom hela sin karriär har fokuserat benhårt på sin orubbliga tro på tungan som det bäst fungerande vapnet mot en förtryckande överhet.

När Fo tilldelades Nobelpriset i litteratur 1997 var det just med motiveringen att han mer än någon annan har lyft fram gycklaren som humanistisk, och humoristisk, sanningssägare, och ett av de verk som övertygade akademien var förmodligen enmansskådespelet Mistero Buffo som på tisdagskvällen nådde Uppsala och Reginateatern med ståupparen Özz Nûjen som aktör och den gamle uttolkaren Björn Granath som regissör.

Mistero Buffo bygger på medeltida gycklarspel och handlar, som titeln berättar, om det absurda mysteriet som står att finna i kristendomens mirakelberättelser. Att kombinera gycklaren med det kristna kärleksbudskapet och idén om Jesus som en godhjärtad rebell är någonting av Dario Fos favoritmotiv. I Fos originalversion bygger förställningen på sex berättelser medan den svenska versionen nöjer sig med fyra.
Den inledande Gycklarens födelse berättar om hur sanningssägaren fick sin tunga och sitt skarpa intellekt av Jesus för att kunna hämnas på en ondskefull patron efter att ha utstått diverse prövningar. De två mittenliggande spelen, Bröllopet i Kaanan och Lazarus uppståndelse, utgår mer direkt från bibliska mirakel ur olika åskådarperspektiv och den avslutande Bonifazius VIII gestaltar den ondskefullaste av alla påvar som i en prålig procession lyckas komma ihop sig med frälsaren själv.

Det är givetvis en rätt kongenialt enkel idé att låta en modern gycklare som Özz Nûjen, som dessutom själv gärna skojar om religion och vikten av att våga tala, gestalta spelen. Men det är också ett risktagande eftersom publiken kan vänta sig en mer renodlad ståuppföreställning. Mistero Buffo är dessutom utomordentligt svårspelad, aktören måste hoppa från den ena karaktären till den andra i ett osannolikt tempo och ibland gestalta hela folksamlingar, vilket sätter en orutinerad skådespelare som Nûjen på prov. Men det fungerar över förväntan. Özz Nûjen utnyttjar skickligt den scennärvaro han har tränat upp som ståuppare och binder ihop spelen med ett både roligt och allvarligt mellansnack där de stora religionerna får några slevar och rörs ihop till en och samma. Och trots att Nûjen kanske inte når upp till regissören Granaths tolkning, som jag i och för sig bara sett på tv, imponerar han också som skådespelare och precis som föregångaren lär han kunna återvända till Mistero Buffo i flera decennier framöver.

Roligt och risktagande med Özz Nûjen

Tre roliga humanister i en laxask serveras när Dario Fo, regissören Björn Granath och den oväntat skickliga skådespelaren Özz Nûjen möts i enmansföreställningen Mistero Buffo, skriver Sebastian Johans.