Roliga absurditeter

I Ny Illustrerad Svensk Litteraturhistoria, fortfarande vårt främsta nationella litteraturhistoriska översiktsverk, ägnar Gunnar Brandell åtta sidor åt Anne Charlotte Leffler (1849-92), betonar att de kvinnliga bidragen till 1880-talets realism gott och väl kunde mäta sig med de manliga samt anger att Leffler var på väg mot en viktig nyorientering under sin sista fas.

1984 utkom Maj Sylvans doktorsavhandling om henne och nyligen visade Dramaten Gunnel Lindbloms filmatisering av Lefflers viktigaste verk Sanna kvinnor (1883) från 1988. Att som Stockholms Stadsteater gå ut i ett pressmeddelande med påståendet att Leffler idag skulle vara okänd torde därför vittna om vissa brister i nutidsorienteringen.

Dock är Leffler mest känd som centralgestalt för det litterära samhällsinriktade åttiotalet och hennes debutdrama Skådespelerskan från 1873 har inte stått i fokus. Det har sina tydliga rötter i den franska komedin, exempelvis Scribes välgjorda skådespel, gjorde succé i sin samtid men ter sig idag lätt daterat. Det som mest förvånar är Lefflers syn på skådespelerskan.

I en tid då exempelvis Elise Hwasser lanserade Ibsen i Sverige och allt fler kvinnor ledde teatersällskap skildrade Leffler sin huvudperson Ester Larsson som manipulerande femme fatale på väg att med hycklad charm tränga in i fästmannen Helge Stålbergs familj. Den roll Ester spelar upp i en av dramats scener är Shakespeares Julia.

Problemet med Sara Gieses nya instudering på Stockholms Stadsteater är att den faller mellan två stolar. Å ena sidan vill man lyfta fram en konstnärlig problematik som knappast har täckning i texten. Den identitetslöshet som Ester beskriver är inte Marivauxgestalternas existentiella, utan snarast en billig ursäkt av en fästmö inför en krävande och träig herre. Å andra sidan faller skådespelarna ofta in i det burleska och fånigt farsartade. När föreställningen börjar ligger aktörerna på scenografins ställningar och läser erotisk romanlitteratur. Brukspatronfamiljen Stålbergs sexualneuroser tar sig besynnerliga fysiska uttryck.

Sönerna Ivar och Seth ger intryck av att ha varit inlåsta i källaren och hushållerskan Anna (Lars Bringås) kunde ha hämtats ur en queeruppsättning av Susanne Osten. De flesta bär grå storrutiga kjolar eller byxor med ett mönster som för tankarna till Carnaby Street för fyra decennier sedan och en skärning som är 1800-talsmässig; baktill har damerna till och med turnyrer. Såväl Fru Stålberg som döttrarna Elin och Agda markerar sin kvinnlighet genom rosa blusar och alla är de fall för Doktor Freud.

Man behåller skriftspråkliga formuleringar i dialogen, men karikerar styckevis i tonfallet. Självfallet är många av replikerna omöjliga idag, men hade Giese valt komedin i stället för farsen som utgångspunkt kunde man ha upptäckt en dramaturgisk skicklighet som nu blir fördold. Situationen när

Helge kommer hem och presenterar Ester, f.d. barnhusbarn och renons på vett och etikett i sin framfusighet, är klippt och skuren för genren - och dessutom spelas den fortfarande upp i dagens levande liv, även av människor utan teaterutbildning. Den skådespelerska som i Gieses iscensättning bäst tolkar replikernas dubbla budskap är Ann Petrén i rollen som en hes och återhållet vredgad Fru Stålberg.

Oförklarligt är också hur Maria Sundboms utåtriktade Ester kunnat falla för Jonas Hellman-Driessens rundnätte goddagspilt. Mer begripligt är det att hon ger sig iväg i päls med en blå och en gul resväska och sätter sig vid pianot på gården medan en anglosachsisk schlager tonar ut.

Naturligtvis är absurditeterna avsiktliga och ibland fungerar de. Sven Haraldssons scenbild med en träställning som markerar interiör och ett landskap i fallande snö utanför som står för exteriören är fyndig och funktionell. Och roligt är det ofta, från det ögonblick hushållerskan rättar till de åtta pallarna och går ut med en yxa för att hugga julgran till firandet på slutet, när familjen Stålberg skickar Aladdinkartongen mellan sig och Ester patetiskt kastar sig på golvet framför dem. Allra roligast är Lotta Östlin Stenshälls beskäftiga och knubbiga Agda, ett barn från en förgången tid. Men vore inte denna förgångna tid också värd att tas på allvar?

Roliga absurditeter

Sara Gieses nya instudering på Stockholms Stadsteater faller mellan två stolar, skriver Roland Lysell.