Rockar än

Täckelsen faller, Jerry Williams stegar ut och håller sin akustiska gitarr som en kulspruta. Sedan avfyrar han en furiös Shake rattle and roll. Det är en praktfull rockknock som känns i magen.Jerry Williams ska helst upplevas på det här sättet, på nära håll, i en intim lokal där varje detalj i hans elektrifierade kroppsspråk når fram. Han är nämligen inte bara en karismatisk sångare utan också en utmärkt visuell förlängning av musiken, en sorts grafisk equalizer av kött och blod.I nya föreställningen Ringside står musiken i centrum, ursprunglig, svettig och svängig rock 'n' roll med ett moderniserat tryck i ljudet som de gamla 50-talshjältarna bara hade kunnat drömma om. Bandet är dessutom ruskigt samspelt.Då och då hamnar strålkastarljuset på en ensam Jerry, som drar söderslangstryfferade anekdoter från sitt artistliv. Denna kontrast mellan privatpersonen Erik Fernströms lite sävliga monologer och artist-alter egot Jerry Williams explosivitet är fascinerande. Samtidigt leder den till att showen tappar en aning i tempo. Turligt nog mynnar alltid "Jerkas" lite vingliga prat ut i saftiga poänger.Låtlistan bjuder på en enorm variation, inom de givna rockramarna. Och när man tycker att det enda som saknas är en kör, ja då tar karln in en sådan också. Dessutom chockar han rejält genom att bjuda på ett hejdlöst, men föredömligt kort, låtmedley på tyska (!).Att Jerry Williams skulle framföra sin egen ödesmättade version av Ted Ströms Vintersaga hörde däremot till det förväntade. Fast inte att han skulle göra det bättre än någonsin. Från sittande position vid baskaggen i första versen, till platsen längst fram vid scenkanten i crescendot, visar han en kompromisslös hängivenhet som fullkomligen blåser ut hela lokalen och leder till stående ovationer.Efter det kan ingen knysta om nostalgiska snålskjutsar eller att leva på gamla meriter. Den här 62-åringen är hungrig som en varg.