Rikt orkestrerat relationsdrama

Den har gått undan, kvinnoemancipationen och könsrollsdiskussionen efter att Ingmar Bergmans tv-serie Scener ur ett äktenskap sändes 1973. Allt som skett i utvecklingen mot ett mera jämställt samhälle har ägt rum sedan dess. Känsligheten för de här frågorna har väl aldrig varit större än i dag. Dramatens på Lilla scenen i torsdags kväll premiärvisade föreställning innehåller därför både historia och nutid. Uppsättningen bygger på Bergmans egen omarbetning för scenen från 1981.
I en stiliserad scenografi signerad Rufus Didwiszus har regissören Stefan Larsson tagit fasta på vad dramat rymmer av evig samlevnadsproblematik. Men också lagt tyngdpunkten vid de individuella strategierna för att bemästra villkoren i en tillvaro där impulser, drifter, beroenden, bindningar och avsaknaden av ett självklart normsystem bestämmer dagordningen. Eller där det som syns på ytan i själva verket döljer ett kaotiskt omedvetet. Om allt detta handlar den här pjäsen.

Så är det också människokännaren Bergman, som skrivit texten. Hans insikter i själslivets alla skrymslen och vrår var betydande. I Scener ur ett äktenskap tog han avstamp i en i dag överspelad, borgerlig livsföring efter strikta regler och med ett oklanderligt yttre. I pjäsen lever juristen Marianne och hennes make, docenten Johan i ett mönsteräktenskap. I varje fall är det så omgivningen uppfattar paret. Dramatenpjäsen inleds med att en journalist intervjuar makarna för en damtidning. Den som lyssnar noga blir snart varse alla sprickor och all förställning. Här sopas det mesta under mattan. Men priset är, som det skall visa sig, tämligen högt. Snart imploderar också fasaden och resten av handlingen skildrar försvarsmekanismer och styrkeförhållanden som successivt förändras.

När det gäller tvåsamhetens anatomi, samlevnadsförhållanden och individens möjligheter till personligt utrymme och egen växt har väl ingen påverkat familjedramatiken mera än Lars Norén. Och nog märks det alltid att Bergman skrivit sin pjäs före honom. Det är därför knappast särskilt förvånande att publiken reagerar med skratt så länge förloppet skildrar ett förnorénskt samhälle. Det gäller inte bara Johans utflykter i den manschauvinistiska terrängen, utan även när Bergman skojar med det politiskt korrekta 1970-talet. Samtidigt är det uppenbart att regissören Stefan Larsson redan från början tagit sig an pjästexten med den norénska blicken påslagen. Det märks i hög grad genom all den läckande aggressivitet som uppsättningen rymmer.

Men inte minst när det visar sig hur skickligt de olika scenerna laddats med elektricitet och högspänning som väl får sägas vara den här uppsättningens signum. I den mån det inte blir åtrån och den erotiska attraktionen som på så sätt styr förloppet, fylls atmosfären av vibrerande tvetydigheter med hela spektret av jagförsvar och manipulationer representerat. Från bortträngning och projektioner till dubbla budskap. Det beundransvärda med Larssons regigrepp är, att det så tydligt markerar att stridigheterna och kampen inte enbart handlar om vem som har initiativet och makten. Utan att även själva överlevnaden står på spel i ett drama, som vilar på ett existentiellt fundament. Och att föreställningen i sista hand därmed uppehåller sig vid frågor, som har med mening och livståga över lag att göra.

Det är också i den belysningen skärmytslingarna mellan David och Marianne får sitt intressantaste innehåll. Inte som alldagliga och emellanåt tämligen triviala misshälligheter i ett parförhållande vilket som helst. Utan som uttryck för två människors försök att hitta styrsel och innehåll i en tillvaro, där den totala vilsenheten och förvirringen är det enda säkra. Därmed faller också den undran på plats som inställer sig vart barnen tagit vägen i detta uppgörelsedrama. Den fråga som framstår som den verkliga prövostenen för Nora i Ibsens Ett dockhem, en pjäs som Ingmar Bergman nämner och som säkert varit hans bollplank under skrivandets gång. I Scener ur ett äktenskap blir det i stället själva idédiskussionen som ställs i förgrunden. Något som också understryks av de illusionsbrytande scenväxlingarna, där skådespelarna byter om inför öppen ridå och antalet golvlampor anger scenföljden.

Stefan Larsson inbjuder publiken att gnugga geniknölarna och ta ställning till vad som är taktik, hyckleri, beräkning eller djupt kända och genuina behov hos de här rollgestalterna. Den främsta markören för det förstnämnda är hos honom en uppsjö av ironi. Detta predikament gäller allra mest för Jonas Karlsson i rollen som David. Han omger sig, till salongens uppenbara förtjusning, med såar av självupptagenhet och självömkan. Davids benägenhet att docera så fort han öppnar munnen sträcker sig ända till intimsfären. Desto starkare verkan får Karlsson i rollen när den söker efter ett värdigt liv, det som väl egentligen är den djupaste drivkraften. Jonas Karlsson är påfallande lågmäld i sin framtoning. Det är i denna inåt spörjande spelstil rollen får sin omisskännliga resning.

Livia Millhagens närmar sig sin Marianne från huvudsakligen motsatta utgångspunkter. Här blir all längtan, sorg och saknad oavbrutet tydligare under resans gång. Och det inte minst gripande i Millhagens rolltolkning är, att den passerar alla könsbarriärer och sin från början strikt borgerliga inramning för att mest av allt rikta uppmärksamheten på en människas väg till inre frihet, styrka och självtillit på ett allmängiltigt plan. I dagens verklighet har den gammaldags äktenskapsinstitutionen väl huvudsakligen spelat ut sin roll och ersatts av andra sorters samlevnad. Det skall till en regissör av Stefan Larssons format för att gå i land med en sådan tidsöverskridande och rikt orkestrerad läsart av det här relationsdramat.

Rikt orkestrerat relationsdrama

Dramatens i torsdags kväll premiärvisade uppsättning av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap inbjuder publiken att gnugga geniknölarna för att upptäcka ett högst samtida och rikt orkestrerat relationsdrama, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.