Rikt orkestrerad och tydlig Godot

Det har spekulerats en del om vem denne Godot kan vara, som förmår hålla två skådespelare sysselsatta i drygt tre timmar. Att han är gud är ett av förslagen, andra har tänkt på döden. Men där förekommer också allt från de Gaulle och en bonde som hjälpte judiska flyktingar under den nazistiska ockupationen av Frankrike till tävlingscyklisten Godeau, den långsammaste deltagare som någonsin skådats i Tour de France. Denne brukade anlända en god stund efter att alla andra hade kört förbi.

Thommy Berggren formulerar frågan men låter den inte dominera i sin uppsättning av I väntan på Godot med premiär i fredags kväll på Stockholms stadsteaters Stora scen. Den mystiske gestalten får därför träda tillbaka för själva tidsfördrivet, alla förehavanden och de många turerna fram och tillbaka som fyller tillvaron den stund förloppet varar. Här handlar det både om försök att få tiden att gå för att hålla ledan på avstånd och en mera grundläggande upplevelse av tillvarons intighet och avsaknad av mål, mening och riktning. Thommy Berggren har skapat en rikt orkestrerad uppsättning, den är lågmäld, klassiskt ren och tydlig. De mellanmänskliga förhållandena står i förgrunden. Om något visar regissören hur oerhört mäktig och storslagen Samuel Becketts pjästext är, hur mångskiktad, betydelsemättad och fylld med övertoner.

Ändå följer föreställningen pjäspartituret tämligen textnära. Skillnaden är att Berggren lagt örat tätt intill och därmed hittat flera nyanser än någonsin. Det framgår allra tydligast i de många turerna mellan Mikael Persbrandts Vladimir och Johan Rabaeus Estragon, där den här iscensättningen täcker av bredast möjliga spektrum av impulser, reaktioner, försvarsmekanismer och förhållningssätt i all mänsklig samvaro. Samtidigt får också inte bara Vladimir och Estragon utan även Pozzo, som görs av Peter Andersson, och Lucky i Ralph Carlssons gestalt tydligare konturer än vad jag sett i någon uppsättning tidigare. Det betyder att plågan och lidandet blir Estragons signatur utan prut. Men även Pozzo tillåts ta större utrymme än vad som brukar komma honom till del. Den tid Peter Andersson är på scenen är han dominanten bland de fyra. Hos Vladimir är det i stället fryntligheten som gäller, en livsstrategi som vägrar låta sig dras ner i det existentiella mörkret, något som Persbrandt spelar fram med en lätthet i anslag och uttryck, inte utan inslag av busighet, som inte så lite blir den här iscensättningens särmärke.

Det är heller inte svårt att se hur Thommy Berggren lyckas tänja på texten på sitt eget fyndiga sätt. I samband med att Peter Anderssons Pozzo härjar och står i inför Vladimir och Estragon som publik, utvecklas föreställningen till en skådespelarparodi av högsta klass. När Persbrandts Vladimir tågar runt scenen nynnande på Internationalen blir pjäsen för en stund rena revolutionsdramat. Den innebörden av Godotgestalten får nog sägas vara en innovation. Mera i linje med gängse uppförandepraxis är i så fall alla clownupptåg, inslagen av slapstick, lånen från revyn och kuplettsångsformen och de olika dansnumren till bland annat musik från Glada änkan. Men det som blir tydligt i Berggrens iscensättning är även hur Vladimir och Estragon i sin nära gemenskap, som ett par i ett gammalt äktenskap, hålls samman av beroenden och bindningar av gammalt datum. Tillsammans fungerar de som kommunicerande kärl, där den enes nedstämdhet motsvaras av den andres lycka och tvärtom. "Mängden av gråt och skratt är konstant", som det står i Magnus Hedlunds översättning.

När Pozzo och Lucky inträder i skeendet tar också den bottenlösa ondskan plats på scenen. Det hör till storheten i Berggrens instudering att den även i detta avseende gör Beckett mesta möjliga rättvisa. Den gamla sanningen om människan som människans varg tillhör pjäsens grundstruktur och härvidlag är det frågan om en bitvis grym föreställning. Ändå är det påfallande med vilken varsam hand regissören skridit till verket för att balansera pjäsens svärta mot det sätt att inrätta sig efter tillvarons ordning som kännetecknar Vladimirs framtoning under skeendets gång. Thommy Berggren citerar vid flera tillfällen Becketts Lyckliga dagar, när han låter Mikael Persbrandt titta upp bakom den kulle som fyller scenrummet i Sven Haraldssons scenografi. Tankarna går ofta till en Hamletgestalt när Vladimir intar en uppenbart filosofisk attityd inför livets gåta. Och det är nog första gången som denne fördriver tiden med både gymnastik och stretching.

Dynamiken i föreställningen med dess oavlåtliga växlingar mellan olika stämningslägen blir särskilt uppenbar hos Johan Rabaeus, vars inre kamp i hög grad handlar om att hålla bitterheten i schack och inte låta sig besegras av de mörka demonerna inombords. Rabaeus är alltigenom suverän i sin förmåga att ge dessa rörelser åskådlighet. Med Peter Anderssons Pozzo får cynismen, vardagsfascismens behov att slå på den som ligger men också elegansen i umgängeslivet en vältalig företrädare. Andersson använder här så mycket av scenens syre att Vladimir och Estragon för en stund förvandlas till storögda småpojkar. Det är storartat genomfört. Den som kommer Becketts grundtext närmast är Ralph Carlssons Lucky. Här är lidandet och plågan så kompakt den kan vara.

Men stämledare för hela uppsättningen blir alltså ändå Mikael Persbrandts alltigenom imponerande Vladimir, den mest livsduglige av alla. Att hans prostatabesvär avtar under handlingens gång, medan i stället infallen, fantasin och uppfinningsrikedomen tilltar skall kanske inte övertolkas. Men det är ändå svårt att inte få konstens lindrande funktion i tankarna. Ett personlighetsdrag hos rollen man fäster sig vi den här gången är också den empati som kommer till uttryck i slutet av första akten när den lille pojken uppenbarar sig som Godots budbärare. Pojken har anförtrotts Ingvar Hirdwall, ett snilledrag i rollbesättningen för att betona pjäsens universella räckvidd. Den önskan att bli sedd och bekräftad, som är Vladimirs kanske främsta drivkraft under all utdragen väntan på Godot, kommer här i alla fall Hirdwalls förskrämde pojke till del. I den utsträckning Thommy Berggren därmed vill formulera sitt eget facit till föreställningen ger han också publiken en tankeställare med lång räckvidd.

Rikt orkestrerad och tydlig Godot

Thommy Berggren har skapat en rikt orkestrerad, lågmäld, klassiskt ren och tydlig föreställning av Samuel Becketts I väntan på Godot, skriver Bo-Ingvar Kollberg om fredagspremiären på Stockholms stadsteater.