Scenpersonligheten Johan Rheborg har alltid haft nerverna utanpå kroppen. Han är den nojiga, spattiga typen med massor av undertryckta aggressioner. Efter att ha sett hans bitvis självutlämnande enmansföreställning är det inte svårt att förstå varifrån allt det där kommer.
Jag ska återkomma till det, men först är det på sin plats att understryka vilken svår uppgift han tar sig an här. Att ensam gå in och köra ståuppkomik i en kvart är en prövning för vem som helst, men att göra det i en och en halv timme, utan att publiken tappar fokus och blir otålig, är en bragd.
Johan Rheborg ser ut som en anonym, 51-årig tjänsteman i kostym och glasögon när han gör entré. Han har en utseendemässigt intetsägande medelklassframtoning, helt i linje med var han kommer från, det vill säga Reinfeldtland, mer känt som Täby.
När han väl öppnar munnen däremot blir det en småpunkig och oborstad föreställning med yviga gester i ett ursinnigt tempo. Rheborg är en välartad, välformulerad jurist och en uppstudsig, förvuxen tonåring på samma gång. Denna paradox är en av hans främsta tillgångar.
Han drar hejdlösa historier om hur han träffar gamla högstadiekompisar och gör en chockartad upptäckt: alla ser ut som gamla gubbar, alla utom han förstås. Rheborg är knappast den enda 50-åringen som förvandlar sin åldersnoja till humor, men det är få som gör det lika bra.
Efter en dryg halvtimme med ganska traditionell standupkomik ändrar plötsligt föreställningen karaktär. Rheborg berättar om när hans cancersjuka pappa låg på sitt yttersta och om mamman som tynade bort i alzheimer. Han berättar om kränkningar i lumpen, om en chef som var psykopat och om en musiklärarinna som gick honom på nerverna. Framför allt berättar han om hur svårt han har för auktoriteter.
Musiklärarinnan blev karaktären Farbror Barbro och psykopatchefen Percy Nilegård. Den undertryckta ilskan mot auktoriteter gav han utlopp för genom att imitera och förlöjliga sina överordnade. Han gjorde det så bra att han kunde bygga en karriär på det.
Utan att bli överdrivet privat fick han oss att lära känna människan Rheborg bättre och förstå orsakerna till att han graviterade mot pajaseri och scenkonst, när det egentligen var en anonym jurist från Täby han skulle bli.
Det var också det som skilde den här enmansföreställningen från andra ”standupgig” han har gjort. Han nöjde sig inte med att dra tacksamma skrönor om kåta kaniner och ge på pricken-imitationer av kungen (”en man som ser nyfödd ut i varje ögonblick”). Han bjöd också på känslomässigt djup och eftertanke.
Den dynamiken och variationen bidrog till att 90 minuter utan paus kändes som 60. Hans manus var vildvuxet men också extremt väl inövat. Hans beskrivning av sig själv som en kontrollmänniska med prestationsångest bar syn för sägen.
Samtidigt var Rheborg en mästare på att få med små detaljer som förhöjde humornivån. Av någon anledning är det ju roligare att säga att någon äter Maryland Cookies än att någon äter kakor. Det är också roligare att säga att någon för in en Gardenaslang i ändtarmen än en trädgårdsslang.
Dessutom fick han publiken att lämna Konserthuset utmattade av skratt. De sista tio minuterna var nämligen en intensiv och mycket detaljrik redogörelse för hur rektala undersökningar och en operation av ändtarmsmynningen går till.
Efteråt var det bara att konstatera att vi är många som gläds åt att Johan Rheborg inte blev en anonym jurist från Täby.