Resning och värdighet i livets slutskede

Det är ett ämne lika svårt att gestalta som att tala om som Stockholms stadsteater nu visar på sin Lilla scen. Premiären ägde rum i helgen på Margaret Edsons pjäs Wit — Tid att ge sig av. Här är det den i vårt samhälle svårt tabubelagda döden som får tvåtimmar på sig att visa sin obeveklighet. Eller snarare handlar det om livets skörhet och bräcklighet, som allt högmod till trots ingen slipper undan. I varje fall om uppmärksamheten på allt friskt, starkt och vackert omkring oss suspenderas för en stund.Och blicken i stället riktas mot sjukdom och lidande i livets slut-skede.Hålla känslorna i styrHuvudpersonen i den här föreställningen, litteraturprofessorn Vivian Bearing, värjer sig som vi alla mot insikten att döden väntar. Även om hon har giltigare skäl än de flesta att vara rädd. Hennes äggstockscancer befinner sig i ett långt framskridet stadium. Skeendet på scenen framställer hennes sista åtta månader i livet.Vivian Bearings strategi blir att tillämpa det som hon i alla andra sammanhang är bäst på. Att intellektualisera problemen som tränger sig på och på den vägen hålla känslorna i styr. Det som fungerat i avhandlingsarbete och forskning visar sig dock vara ett klent försvar, när det gäller frågor av den här storleksordningen. Ändå kan hon ta hjälp av sin specialitet, den engelske barockdiktaren John Donne. En 1600-talsförfattare som var mera förtrogen än de flesta med hur just orden kan besvärja verkligheten.Det är också denna talang som pjäsens titel syftar på. Förmågan att förutom med stor lärdom också använda kvickheter, paradoxer och mäktiga poetiska bilder för att ta udden av såväl livet som döden. I ett vidare perspektiv väcks givetvis därmed också en i sådana här sammanhang berättigad undran, om det över huvud taget går att begripa sig på och försona sig med att varje människa har sin utmätta tid. Varken i det avseendet eller för iscensättningen i stort är det några patentlösningar som erbjuds.Naturalistisk åskådlighetRegissören Eva Gröndahl utgår i stället från den högst påtagliga konflikten mellan jagförsvar och den fysiska nedbrytningsprocessen som fortgår opåverkad av de återkommande strålningsbehandlingarna. Det blir därigenom den framväxande paniken hos Vivian Bearing som utgör iscensättningens motor. Och med Pia Johansson, en av Stockholms stadsteaters mest profilerade aktörer, i professorns roll ges skeendet en i hög grad naturalistisk åskådlighet.Det här är en föreställning utan stötdämpare. Den isande ensamhet, hudlöshet och blottställdhet som Pia Johanssons Vivian låter komma till uttryck, mitt inne i ett skeende som är henne övermäktigt, är gestaltad med en inlevelse där skådespelaren knappast är särskilt skonsam ens mot sig själv. Igenkänningsfaktorn bör vara betydande för alla i publiken som har eller haft anhöriga som varit cancerpatienter eller själva i någon form varit drabbade. Här handlar det om ett dödens väntrum där ingentingstryks medhårs.Resning och värdighetAtt de flesta i publiken ändå väljer att sitta kvar och följa förloppet har säkert sin grund i att Pia Johansson som Vivian Bearing inte så lite blir en det ställföreträdande lidandets representant. Det är i den egenskapen hennes mentala tillvänjning i betydligt långsammare tempo än cancerns spridningstakt ger åskådarna möjlighet att själva delta i den styrkemässigt ojämna kampen. I stället för att vända bort blicken eller blunda inför allt som är oundvikligt och slutgiltigt, bjuder Pia Johansson i sitt sätt att handskas med rollen ända intill slutet ett motstånd som ger henne såväl resning som värdighet.Och nog är det just i kampen med en sådan inramning som hela föreställningen rymmer sitt djupaste ärende. Ändå finns där en uppsjö av ångest, sorg, vrede och rädsla, som också publiken får vara med att dela. Allt medan det kliniska skeendet följer ett mönster som kunde vara hämtat från en grekisk ödestragedi.Medmänsklig närhetDet är bara i begränsad utsträckning som vårdteamet har något som kunde kallas tröst att erbjuda. Carl-Åke Eriksson gör en förströdd och distanserad överläkare för vilken dödsbäddar blivit rutin. För Jan Mybrands valpiga underläkare är forskningen och cellernas fascinerande samspel viktigare än patientkontakten. Med Suzanna Dilbers sjuksyrra Susie får dock den empatiska förmåga utan vilken hela sjukvården skulle kollapsa en representativ företrädare.Och Anita Dahl i rollen som Vivians forna lärare blir den som till slut med varsam hand ledsagar den dödssjuka patienten över gränsen i en scen som andas både andakt och förtröstan. Det sker med hjälp av högläsning ur en barnbok där tryggheten i tillvaron likställs med medmänsklig närhet, något som Anita Dahl förmedlar med osviklig värme. När hon sedan tassar ut är det med en stillhet som om själva döden fått sig en tankeställare.Storslagen skådespelarkonstMen annars är det just liemannen som har initiativet i den här föreställningen. Och då hjälper Vivian Bearings verbala fäktkonster, som hon lärt av John Donne, föga. Inte heller är hennes försök särskilt framgångsrika att gömma sig under täcket. Varken den väl inövade självkontrollen, familjefotografiet från längesedan med föräldrarna och henne själv eller hennes yrkesroll och hyperintellektuella läggning räcker till för att bemästra det oundvikliga.Pia Johansson är värd allt beröm i världen för det fantastiska sätt på vilket hon genomför den här rollen. Den förutsätter en satsning av nästan omänskligt slag. Som publik tar man del av hennes storslagna skådespelarkonst med reservationslös beundran.