Religionen i brysk tappning

Gudar, beläten, livet som en resa och människor på väg till himlen eller helvetet. Det finns ett rikt stoff att ta av när Dramaten på scenen Elverket nu ger den schweiziske dramatikern Lukas Bärfuss pjäs Bussen med undertiteln En brutal komedi om ett heligt ämne. Teatern brukar väl i våra dagar annars inte ta upp religionen som tema annat än som i förbigående. Den här gången är hela kvällen vikt för en diskussion om människan och hennes tro. Det borde finnas bränsle så det räcker och blir över i vårt sekulariserade Sverige, där efter Ingemar Hedenius ingen uppnått en motsvarande position i den allmänna opinionen.

Därför är inledningen intressant så det förslår. Här ställs frågan öppet varför religionen upplevs som så provocerande och kanske som ett hot så fort någon oförväget tillstår sin tro eller övertygelse. Pjäsens Erika som försätter sig i en sådan situation får ta emot både hån, förakt och fysiskt övervåld efter sin bekännelse. Man kan tänka sig att Lukas Bärfuss här är en reaktion på spåren med ett samband mellan ett alltför snabbt och definitivt avståndstagande och en mental omställning som inte riktigt hunnit med. Det förblir därför oklart om var det fientliga bemötandet har sin upprinnelse. Om det är bekännaren som upplevs som farlig eller om oviljan härrör från de impulser denne väcker hos den som lyssnar. Samtidigt innebär en sådan infallsvinkel att författaren ger den religiösa sfären en plats i vår livsorientering som kanske inte längre har denna betydelse i det protestantiska Sverige som i det calvinistiska eller katolska Schweiz.

Man kan också som Bärfuss fråga sig vart religionen har tagit vägen i vår profana värld när den inte längre fylls av kristen dogmatik, kristna sedvänjor eller ett fromhetsliv med evangeliska förtecken. I den här pjäsen är det ett ekologiskt engagemang och övertygelser av det slag som miljörörelsens olika dialekter förespråkar, som kommit i den kristna kyrkans ställe. För båda synsätten lever vi i en undergångsmärkt värld, där snar bot och bättring är av nöden. I Bibeln berättar Uppenbarelseboken om de yttersta tiderna. Samma profetia om en förestående, total världsundergång framträder med miljömässiga förtecken i uppsättningen.

Annars är det en föreställning med hårda tonfall och bryska fysiska utspel som kännetecknar åtskilliga av turerna i denna av regissören Michaela Granit signerade instudering. Den aningen skruvade dialogen och ett scenspråk som ligger expressionismen nära fokuserar mera på den hårda och ogästvänliga värld där människan har att finna sig till rätta än på något annat. Och knappast lämnas där särskilt stort utrymme över åt något kristet kärleksbudskap. Snarare är det ondskan som har övertaget. Och religionens roll blir då i första hand att tjäna som drog eller flyktmöjlighet från en alltför brutal värld, där lidandet knappast erbjuds någon lindring.

Men visst finns där samtidigt många inslag som direkt för tankarna till Nya testamentets värld. Alltifrån liknelsen om den barmhärtige samariten, Jesu alla underverk och korsfästelsen till härbärget i Betlehem och omvändelseberättelsen då Saulus blir Paulus. Men även teologiska spörsmål som det inbördes förhållandet mellan begrepp som kärlek, nåd, förlåtelse och fruktan för en vred Gud eller det godas respektive det ondas plats i människolivet. Därutöver diskuterar pjäsen också frågorna om det ställföreträdande lidandet, om kallelse och utvaldhet, den klyfta mellan liv och lära som kanske är ofrånkomlig när det handlar om ofullkomliga människor liksom de sammanhang där religionen reducerats till rent geschäft.

Det är dock sällan mängden av uppslag i den här pjäsen blir någonting mera än utpekanden. Oftast nöjer sig föreställningen med antydningar och gör halt just när det börjar brännas. Så mycket nytt till vad vi redan vet, är det inte som erbjuds. Bortsett från kopplingen mellan ekologi och religion. I stället blir det den frilagda existentiella nivån där skådespelarna låter rollerna framstå som representanter för människans nakna kamp i ett kallt och ödsligt universum, som sarar för uppsättningens riktigt stora behållning. I den av scenografen Karin Lind i denna anda skapade spelplatsen används en vanlig skolkrita för att rita upp såväl väg och fjällvärld som skog och till slut målet för pilgrimsvandringen, den svarta madonnan i det i Polen belägna Tschenstochau. På så sätt blir det också människans möte med sina basala livsbetingelser, som ger hela iscensättningen dess dova och direktverkande klangbotten.

Nadja Weiss gör här den Erika som får uppleva de flesta stadier som livet har att erbjuda den sökande människosjälen. Det är en svår roll, men Nadja Weiss ger den ett enastående levande innehåll. Som busschauffören Hermann personifierar Simon Norrthon med raffinerad mångtydighet lika mycket en Charon som forslar människorna till dödsriket som de råa och brutala krafter som i dagens värld har åtskilligt att säga till om när det handlar om världsordningen. Thérèse Brunnander, som Jasmine, färdas också hon längs ett tvetydigt spår, där den raffinerade och beräknande rationaliteten styr rollens framtoning. Hos Wallis Grahn, "Den tjocka" enligt personförteckningen, får en alldaglig mänsklighet sin mest pregnanta företrädare, medan Magnus Ehrners Herr Kramer ger röst åt den lidandesproblematik som är en av uppsättningens stämtoner. Och med Peter Engmans krumelur Anton har miljörörelsen ett språkrör som både är en fyndigt återgiven karikatyr och som i sitt utanförskap pekar hän mot ett annat sätt att bemästra tillvaron än det som den konventionella religionen kan erbjuda.

Det finns åtskilligt i Lukas Bärfuss pjäs som handlar de existentiella frågornas plats i dagens värld och den vilsenhet som ofta infinner sig när problem av det här slaget lyfts upp på dagordningen. I det avseendet har Michaela Granit nått långt i sin instudering. Kanske hade det dock inte varit i vägen med lite tydligare besked om färdriktningen för den här föreställningen.

Religionen i brysk tappning

De hårda fysiska tonfallen dominerar när Dramaten diskuterar religionens plats i samhället i pjäsen Bussen på Elverket, skriver Bo-Ingvar Kollberg.