Relationsdrama med öppen räckvidd

Teater:Stockholms stadsteater, scenen Bryggan: Järn av Rona Munro. Översättning: Christer Dahl. Regi: Hedvig Claesson, scenografi och kostym: Ann Bonander-Looft, musik: Joakim Nätterqvist och Jonas Olofsson, ljus: William Wenner, mask: Maria Holm, ljud: Thomas Florhed. Skådespelare: Stina Rautelin, Sanna Krepper, Samuel Fröler och Minna Treutiger.Att gå i närkamp med det förflutna kan ha sina risker. I pjäsen Järn, som nu ges på Stockholms stadsteaters scen Bryggan och är skriven av den skotska författaren Rona Munro, är det både plågsamt och omstörtande. Josie, som just passerat tjugofemårsstrecket, besöker för första gången på 15 år sin mamma i fängelset, där denna avtjänar ett livstidsstraff för mordet på sin make, flickans pappa. Det handlar om en dotters behov att upprätta kontakt. Men också om en önskan att få veta vad som en gång hände.Trots ämnets tyngd och problematikens räckvidd har Rona Munro avstått från att moralisera och lämnat alla frågor om skuld därhän. I stället har det här blivit en föreställning om föräldraskap, om barns och föräldrars ömsesidiga beroenden och bindningar och om konsten att hitta överlevnadsstrategier, fastän några skäl knappast finns att inte ge upp.Förnekande och bortträngningDe jagförsvar som kommer flitigast till användning under pjäsens gång är förnekande och bortträngning. Det betyder samtidigt att varje försök att rubba jämvikten möts med avvärjningsmanövrer från bägge håll. Inte för inte heter dramat Järn. Det syftar inte bara på gallren för fönstren i kvinnofängelset. Ännu mera hör det samman med den känslokyla som alla inblandade i större eller mindre utsträckning och förr eller senare tillgriper för att kunna anpassa sig till en outhärdlig situation.Scenografen Ann Bonander-Looft har försett golvet med linjer som på en byggnadsritning. De markerar några celler, en rastgård och fängelsets besöksrum. I fonden den mörka men inifrån genomskinliga glasrutan till ett övervakningsrum. Det riktade ljuset, signerat William Wenner, markerar vilken spelplats som gäller. Det är här de möts, den livstidsdömda kvinnan, hennes dotter och de båda plitarna.Återhållna känslorDebuterande Hedvig Claesson har i sin regi skapat ett laddat och förtätat skeende som ofta vibrerar av sträng självkontroll och av återhållna och instängda känslor. Medan Sanna Kreppers dotter Josie vill öppna förnärhet, gensvar och ömsesidighet, är Stina Rautelin i rollen som mamma Fay i huvudsak inriktad på hårdfakta. Hon gömmer sig bakom resonemang med en känsloneutral innebörd.Men hon går också energiskt in för att tubba dottern till utflykter och utsvävningar. Alla sådana försök att låta Josie föra ett ställföreträdande liv för hennes egen räkning går dock om intet. Som lika svåra att per­manenta framskymtar även de kontaktytor som uppstår. Det här relationsdramat tänjer på begrepp som utsiktslöshet och uppgivenhet.Att fly till något ofarligt för att slippa allt hotfullt och skrämmande är ingen framkomlig väg. Det är heller knappast för att få en stunds verklighetsflykt man går och ser den här uppsättningen. Alla är i någon mening förlorare. Givetvis tangerar dramat därutöver frågor som har med brott och straff i domstolsväsendet och kriminalvården att göra. Det handlar bl a om vilka straffsatser som utdöms beroende på vem som blivit dödad, ett barn, en man eller en kvinna. Olikheterna härvidlag får pjäsen att resonera kring rättvisebegreppet. Likaså berörs skillnaderna mellan manliga och kvinnliga fångar och anstalter.Den som genomgår den mest synbara utvecklingen under föreställningens gång är Sanna Kreppers Josie. Hennes föränd-ringar återspeglas dessutom i både klädsel och frisyr. Det är annars den trevande osäkerheten, som utgör rollens särmärke. Den ersätts efter hand av ett påtagligt engagemang i mammans öde, något som till slut mynnar ut i att hon ger spelet förlorat. Sanna Krepper återger denna förvandling med fullödig inlevelse. Scenen med det ombytta familjemönstret när dottern matar den hungerstrejkande mamman med choklad, är ett av de mest gripande exemplen.Hos Stina Rautelin i rollen som Fay är det frågan om en balansgång för att hålla verkningarna från den undergrävda livsviljan stången. Med precisa tonfall och exakta gester lämnar Rautelin fältet öppet för hela den bottenlösa tragedi som utgör föreställningens grundval. Det är alltigenom mästerligt genomfört på gränsen mellan distansskapande cynism, bitterhet och drömmar om framtiden där glöden är på upphällningen.Går mot strömmenSom de båda plitarna ger Minna Treutiger och Samuel Fröler ytterligare perspektiv på ett institutionsliv där varje inblandad behöver ett skyddshölje för att uthärda påfrestningarna. Treutiger framstår i mycket som en syskonsjäl till Fay. Även om deras yttre livsomständigheter ser olika ut. Samuel Frölers George intellektualiserar situationen med en godmodighet som får några stråk av värme att beblanda sig med det tröstlösa förloppet.Även om föräldraskapet i den här föreställningen handlar om mor och barn, behöver det för den skull inte vara svårt för en pappa att identifiera sig med problematiken med barn som svarar för livets innehåll och mening. Den verklighet föreställningen skildrar gör inte halt vid några könsskillnader. Det länder regissören Hedvig Claesson till heder att hon vågar gå mot strömmen och sätta upp en pjäs med en sådan öppen räckvidd.