Showen börjar med ett återseende av den grå och snörpiga kulturtanten som introducerar "homofilen" Jonas Gardell. Hon var med förra gången artisten var på Konserthuset i Uppsala och litegrann verkar det som att hon är skapad enkom för Uppsalapubliken. Med henne ger Gardell en känga till finkulturell stockkonservatism samtidigt som hon ger en aning om vilken dubbelmoral som en som är uttalat homosexuell kan få möta.
I trettio år har Jonas Gardell bedrivit en form av humanistisk agitation från scenen, ackompanjerat av komik och personliga erfarenheter. Alla är lika värda och värda att älskas för vilka de är, det är den starka och ständigt återkommande varmröda tråden i det mesta som Jonas Gardell gör.
Det har gett honom fina priser och han har hyllats för sina romaner, tv-manus och shower. Allt oftare har han kallts folkkär. Men än har hans sceniska predikningar om lika värde relevans, järnrörens tid är inte förbi.
Vi får följa med under showens 100 minuter på resa genom de senaste decenniernas Sverige. Men också längre tillbaka, när den sjuåriga Jonas Gardell skriver sin första bok, kaxigt döpt till "Livet". Hjärtat nästan går sönder när bokens enda två kapitel visar sig handla om att bli jagad och få stryk. Resten av bokens sidor är tomma och han låter oss förstå att han ägnat livet åt att skriva nya kapitel.
Scenen är belamrad med rekvisita från alla hans shower genom åren. En del stoff är igenkänningsbart från dem, men det finns också lite nytt. Som den långa och skojiga utvikningen om 1970-talets burkfrukt, ett sidospår som tycks förvilla inte bara publiken utan också honom själv. Här infinner sig också kvällens enda longör, skämtet dras ett varv för länge.
Förmågan att skapa ett "vi"med oss i salongen är Gardells storhet. Det gör han med knep som småhäcklande av de på de första bänkraderna och en återkommande poäng som passar in här och där. Denna gång en replik från en finsk porrfilm. Han vinner oss med skratt och drar åt det inneliggande budskapet med allvar i en blandning som är så omisskännligt hans.
Med åren har han blivit mognare, mer målmedveten och snällare mot sin man Mark. Han är betydligt stadigare och klarare än jag minns den blonda pojkmannen som showade tillsammans med Richard Woolf och Kim Hedås på Moderna museet 1986.
Fast extranumret är faktiskt precis så dåligt som han förvarnar om att det ska bli. Men vad gör väl det. När Gardell uppmanar till allsång och själv kompar på en sorts elcittra i otakt så är det klart att hans trogna publik ändå ställer sig upp och sjunger "Aldrig ska jag sluta älska dig", svensktoppshiten från filmen "Livet är en schlager". Helt uselt men ändå så älskansvärt, ett misslyckande som vi vänder till succé – tillsammans.