Rebell som vågar ta i det tabubelagda
Suzanne Osten är rebellen som blivit institution men behållit sin stridslystnad och vilja att bryta mönster.Samtidigt är skapandet en glädje. Jag tycker om det jag gör. Det är en ganska sund narcissism att kunna säga: Jag har åstadkommit något, säger Suzanne Osten.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Både barnen och de vuxna är besvärliga i Suzanne Ostens verk. En uppväxt med en psykiskt sjuk mamma har satt sina spår — i en tolerans mot de missanpassade, men också i en känsla av att ha fått en stafettpinne i arv: "Gör nu allt detta som jag aldrig fick göra." Hennes mamma fick aldrig tillfälle att göra långfilm och det tror Suzanne Osten gjorde sjukdomen värre.
— Hade hon fått realisera sin potential så hade hon kunnat få ut en hel del. Det är en stor ångest att inte få uttrycka sig.
"För jävla svårt att få göra film"
Denna sommar skulle Suzanne Osten ha spelat in långfilmen Walter och Virginia om två åldrande skådespelares kärlek, men den fick skjutas på framtiden. Som så många gånger tidigare fattades de sista miljonerna till filmens finansiering.
— Det är för jävla svårt att få göra film i Sverige, allt ska ge garanterad vinst i den kristallkula som heter publiktillvänt, men hur ska någon kunna veta vad som slår? undrar Suzanne Osten indignerat.
Extra svårt är det för kvinnor.
— Särskilt om vi berättar nya historier, för de som satsar pengar måste kunna tänka att de har sett den här historien förut och den gick med vinst. Man måste vara oerhört tuff och seg för att över huvud taget göra film och kvinnor är inte tränade att bli lika aggressiva som män.
Fri lek med sexuell identitet
I år jubilerar inte bara Osten själv, även hennes och Margareta Garpes banbrytande Jösses flickor fyller jämt. 1974 hade föreställningen premiär på Stockholms stadsteater, senare blev den skiva och kom att bli en symbol för hela 70-talets kvinnorörelse — för både påhejare och belackare.
Suzannes Ostens engagemang mot könsförtrycket består, men det har delvis ändrat skepnad. Hon har blivit mer "queer", kampen handlar inte längre bara om mäns förtryck och kvinnors underordning, också om det heteronormativa förtrycket av alla som inte är vita, heterosexuella män.
I förra och förrförra säsongens största teatersuccé Det allra viktigaste bröt hon upp alla könsroller och släppte leken med identiteter och sexualiteter fri — den stora publiktillströmningen kan tolkas som att något trots allt hänt i det allmänna medvetandet. Det tycker Suzanne Osten att det har gjort, just nu finns en livaktig fjärde vågens feminism.
Men samtidigt är det verkligt jämställda samhället fortfarande så fjärran. Suzanne Osten spårar förklaringen i kvinnors inlärda fokusering på relationer.
— Kvinnan uppfostras att älska och vårda och det använder både män och samhället. Det blir ett utnyttjande som leder till att kvinnor inte kommer loss.
— Kvinnan uppfattar sig inte som individ när hon möter mannen utan som könsvarelse. Är man inte älskad så finns man inte. Men mannen som är uppfostrad till individ betraktar inte kvinnan som lika nödvändig. Och det är en så fruktansvärd ojämlikhet som kan vara roten till den här segheten — varför har det inte gått fortare nu när vi vet allt?
Trygghet i kollektivet
Själv har Suzanne Osten släppt längtan efter en idealiserad kärnfamilj. Hennes trygghet har legat i kollektivet och gör det än. I teaterkollektivet finns de kreativa idéerna, hon behöver inte komma på allt själv.
Denna höst gör hon Kabaret underordning av Erik Uddenberg på Unga Klara och till våren ska långfilmen äntligen spelas in.
— Att vara regissör är att ha en människosyn och jag vill slåss för en mer sammansatt syn på människan.