Med Trollflöjten har Ole Anders Tandberg nu satt upp sin tredje Mozartopera på Operan efter sina egensinnigt klargörande tolkningar av Così fan tutte och Figaros bröllop, nu som då i dubbelrollen som regissör och scenograf. Trollflöjten blir en rappt berättad saga där infallen avlöper som i ett konversationsstycke. Mozarts och Schikaneders stilistiskt ojämna sångspel hör annars till de svårare att iscensätta: betonas det lättsamt vardagliga förlorar man det djup som inte bara Bergman upplevt som existentiellt, och vice versa.
Vill man problematisera handling och rollfigurer låter det sig lätt göras: vad är ont och gott, manligt och kvinnligt, mörkt och ljust? Envåldshärskaren Sarastro kräver lydnad och tystnad i namn av vishet och godhet, Nattens drottning som berövats sin dotter kan skildras på diametralt skiftande sätt, Monostatos bekräftar i originalet alla tänkbara rasistiska fördomar och kvinnosynen som framtonar i templet är av det ruggigare slaget. Tandberg biter huvudet av skam och låter till exempel slaven i Daniel Ralphssons tolkning bli inbilsk svartrock, ett briljant infall inte utan nutida udd. Även Ulf Peter Hallbergs svenska översättning modifierar och inlemmar smidigt föråldrade tankar i nya banor.
Tandberg utgår i sin introduktion i programmet från egyptisk mytologi kring Isis och Osiris och människans situation i ett kosmos hon inte förstår och kondenserar problematiken till en värld som gått snett och måste korrigeras. Den komplicera(n)de frimurarsymboliken tycks han klokt nog ha lämnat därhän. I sanningens namn märks dock inte mycket av det intellektuella bakomverket i uppsättningen som tvärtom känns rättfram, fyndig och underhållande på ett lätt absurt sätt. Även nu blir dock prins Taminos bildningsgång tillsammans med Pamina huvudled i den utveckling som till sist via trollflöjten i kärlek återställer vår värld från påtvingade dogmer, hämnd och förtryck.
Handlingen inramas därför av ett klassrum vars struktur går igen i infallsrika scener med visuella paralleller. Michael Schmiedberger som Sarastro och hans följe tonas ned till scoutorganisation – här skaver dock situationen mot lovprisandet av de egyptiska gudarna. Personregin är genomgående övertygande, Papageno firar triumfer i Carl Ackerfeldts gestalt liksom den flickaktiga Ida Falk Winland som Pamina, Daniel Johansson som skönsjungande Tamino och Susanna Stern som dito Nattens drottning.
Bildtext: Ida Falk Winland som ljusgestalten Pamina i Mozarts sista opera. Foto Hans Nilsson.