Det är något med kombinationen invandrarförorter och urgamla sagor som hela tiden lockar konstutövare att använda det temat. Kanske har det med myterna som omger miljonprogramsområdena att göra, eller att folk i förorterna ofta härstammar från kulturer som är mycket äldre än vår. Hur som helst blir resultatet ofta lyckat. I Aladdin blandas förortsverklighet med den klassiska sagan ur Tusen och en natt även om inte så mycket av ursprungssagan finns kvar.
Aladdin i pjäsen är en kille som sover bort halva dagarna, flummar omkring och inte kan komma på vad han ska göra med sitt liv. Han bor hos sin mamma som jobbar hårt och oroar sig över sin sons framtid. En dag får han av en slump tag på en ring som gör honom till en grym rappare. Lyckan är gjord. Han får snygga granntjejen, skivkontrakt och blir en stjärna. Men ringen tillhör egentligen stjärnan Laban som inte längre kan rappa när han förlorat den och vars karriär spolieras. Konflikten är ett faktum.
Det är en klassisk uppgång och fall-berättelse som är snyggt uppbyggd med två parallella öden. Den handlar om att vara en stjärna som alla ser upp till eller en tönt som ingen bryr sig om och vad man är beredd att offra för att nå och stanna på toppen. En av de intressantaste aspekterna är hur man påverkas av omgivningens förväntningar. Om alla tror att man ska misslyckas är det lätt hänt att det blir så.
Aladdin är ett samarbete mellan Stockholms Stadsteater och hiphopprojektet Bring Down The Beat i Gottsunda. Uppsalaungdomarna har skrivit rapptexter och musiken till föreställningen som tidigare spelats på Stockholms Stadsteaters scen i Skärholmen. Speciellt för Uppsalaföreställningen är en konsert med Bring Down The Beat efter pjäsen där rapparna och sångarna får visa upp ännu mer talang.
För i själva pjäsen är rapptexterna det starkaste inslaget och till skillnad från många liknande föreställningar känns musikinslagen inte krystade. Föreställningen behöver rapplåtarna och att de är skrivna av riktiga rappare från förorten gör mycket för autenticiteten. Det är särskilt viktigt eftersom pjäsen som helhet känns väl tunn vilket främst har med de stereotypa karaktärerna att göra. Granntjejen Liz är till exempel ett våp av serietidningsmått som skulle göra sig bäst som bifigur i någon buskis och Alban känns mest som en karikatyr förutom när han rappar. De bästa scenerna är hela tiden de som innehåller musik. Det är i sprickan mellan hiphop och teater och saga och verklighet som Aladdin då och då snuddar vid något essentiellt.