Radikal Strindbergstolkning

I en tidningsintervju i veckan förklarade regissören Eirik Stubø, mest känd som chef för Nationaltheatret i Oslo 2001-2008, att det inte är hans cup of tea att återskapa Lund vid sekelskiftet 1900. Däri är han i gott sällskap med självaste August Strindberg, som ju ställde sig skeptisk till elaborerade interiörer på scenen. Stubøs minimalistiska iscensättning av Strindbergs Påsk känns särskilt befriande på en teater där på senare tid det grälla och fladdriga ibland dominerat. Det radikala greppet att reducera dekoren till fem enkla stolar på vilka skådespelarna sitter frontalt mot publiken går tillbaka på Peter Brook; det användes redan 1990 av Peter Zadek i en förtätad version av Tjechovs Ivanov. Effekten är distansering och fokusering av texten. Skådespelarna använder mikrofoner, precis som i vissa tyska iscensättningar av Jon Fosse. Rekvisitan i Kari Gravklevs scenografi inskränker sig till en supergul påsklilja av plast i kruka och bok och tidning som räcks upp av en av teaterns egna på första bänk.

Men scenbilden med de kala väggarna blir aldrig enformig. Ellen Ruges fantasifulla ljussättning skapar ständigt nya skiftningar, där de kanske vackraste ögonblicken är de scener när ljusflöden strömmar in bakom aktörerna.
Svensk teater har ett säreget förhållande till vår nationaldramatiker, som nio dagar före Stockholms Stadsteaters premiär skulle ha fyllt 160, om inte magkräftan tagit hans liv. I programbladet förklaras tafatt att porträttet av Elis i dramat "naturligtvis" är ett självporträtt och att bilden av Elis själsligt labila syster Eleonora inspirerats av diktarens egen syster Elisabet. Mindre omsorg hyser teatern numera om Strindbergs religiösa sökande och paranoians faser.
I motsats till Katie Mitchell och Gunnel Lindblom, som iscensatte pjäsen på Dramaten 2001 respektive Det Kongelige i Köpenhamn 2008, avser Stubø knappast att förverkliga Strindbergs drama i dess stämningar och komplexitet. Fokus ligger helt på nuet och förhållandet till publiken, trots att texten är Strindbergs egen. Metoden är självfallet riskabel. Skådespelaren på sin stol har blott ord, förvisso poetiska, förvisso strindbergska men ändå blott ord, att ty sig till.

Sten Ljunggren, som spelar Lindkvist, den fordringsägare man oroat sig för fram till sista akt, då allt vänder och den fruktade jätten i Skinnarviksbergen visar sig vara förlåtande och generös, gör entré bakifrån och talar sedan stående. Ljunggren imponerar i sin återhållenhet. Även Sven Ahlström som Elis lyckas utmärkt lyfta fram nyanserna i texten, men det är nog tur att de båda kontrahenterna har ordentlig ögonkontakt vid själva uppgörelsen och att Lindkvist får röra vid Elis axel. Mindre lyckade är scenerna mellan Elis och Kristina (Helena af Sandeberg), hans trolovade som kan se in i hans hjärta. I och med att rollfigurerna förblir sittande och ser ut mot publiken skapas aldrig någon kurva i utvecklingen av förhållandet de älskande emellan; även denna relation har sin skärtorsdag, långfredag och påskafton.

Efter urpremiären 1901 konstaterade Hjalmar Branting i sin recension att det låg "en god dosis tillgjordhet" över Harriet Bosses tolkning av Eleonorarollen. Detta kan knappast sägas om finlandssvenska Maria Salomaas kärnfulla gestaltning av samma roll, där det kantigt självsäkra tydligt förankrar Strindbergs eteriska gestalt i vår egen tid.
Slingor av Haydns Jesu sju sista ord på korset finns kvar hos Stubø, liksom de allmänna förbindelserna med Kristi pinas historia, den gudomliga nåden och Oberammergau, fastän iscensättningen lämnar religiösa frågor öppna. Mer besvärligt har ensemblen med djuppsykologin, och det var kanske den som en gång berörde diktarkolleger från Bo Bergman till Franz Kafka. Dramat beskriver bland mycket annat en befrielse från den paranoia som så totalt dominerar andra strindbergtexter. Häri är dramatikern Strindberg (obs! icke privatpersonen) vår samtida och det är synd att iscensättningen missar konflikter och sårigt nervspel i pjäsen. Förvisso riktas blickar åt olika håll efter Lindkvists ankomst, men främst ter sig dramats slut som aktörernas befrielse från de roller som fjättrat dem vid stolar halvannan timme. Elis och Kristina kan vandra vid varandras sida in mot fonden i naiv barnatro.
Men inga invändningar får skymma Stubøs och hans ensembles ambitiösa arbete. Som åskådare engageras man och provoceras att tänka och lösa pjäsens gåtor. Stubøs iscensättning befinner sig långt från vanlig mainstreamteater. Därför bör den välkomnas!

Radikal Strindbergstolkning

Eirik Stubøs iscensättning av Strindbergs Påsk befinner sig långt från mainstreamteatern och är därför mycket välkommen, skriver Roland Lysell.