Pyttipanna på minnen och erfarenheter

På måndagskvällen hade Reginateatern förvandlats till någons vardagsrum. Golvlampor med silkesfransar på skärmarna var utplacerade i salongen och en del publikplatser var försedda med virkade små dukar i olika färger vid platsen för nacken.De båda skådespelarna, Mette Marqvardsen och Meliz Karlge di Grado gör entré i glamorösa utstyrslar och placerar sig i diverse mannekängposer på den rekvisitabelamrade scenen. Omedelbart får vi klart för oss att här ska det handla om kvinnobilder.Mette Marqvardsen tecknar och teckenspråkstolkar. Meliz Karlge di Grado ömsom tolkar till svenska, ömsom är den som för den talade dialogen framåt. Kvinnobild nummer två i deras föreställning, Askungen, känns väl kanske inte så himla originell som förebild, ej heller nästa, hjältinnan i romanen Stolthet och fördom, Elizabeth Bennet.Men när skådespelarna landar i mer privata erfarenheter blir det lite mer intressant. Som när Mette Marqvardsen berättar om hur hon som tonåring var på en språkresa och blev uppraggad av tjusiga italienare som ville viska i den döva tonåringens öra. Eller som när Meliz Karlge di Grado berättar om hur en filmsekvens hon medverkat i, i långfilmen Hus i helvete, gjort att hon ofrivilligt hamnat på porrsajter på nätet.Ibland växlar fokus till en filmduk i fonden, där stillbilder och egenproducerade kortfilmer visas, givetvis textade där tal förekommer. Men deras ögonblicksbilder ur livet griper inte riktigt tag om publiken.Tyst teater har funnits några år nu som ensemble inom Riksteatern, med en döv publik som huvudmottagare, men de väjer heller inte att spela för hörande. Fortfarande verkar ensemblen söka efter uttryck som fungerar för båda publikgrupperna. Så också i den här föreställningen.Här tycks man ha drunknat i själva formen och låtit innehållet få en mer styvmoderlig behandling. En sammanhängande och bärande tanke med de bilder och texter som kommer från scenen saknas. Trots att aktörerna bemödar sig så att kommunicera med all sin publik förblir det oklart exakt vad det är man vill berätta om. Det blir till en lösligt sammansatt pyttipanna av de båda medverkandes minnen och erfarenheter. En spännande form räcker sällan och i synnerhet inte på teatern.