Publiken gillade vad de fick höra

Den svenska ståuppeliten skär guld med täljkniv just nu. Få andra artister skulle till exempel kunna sälja ut Konserthusets stora sal tre gånger samma kväll på det sätt som Özz Nûjen, Soran Ismail, Björn Gustafsson och Måns Möller gjorde i går.
Framgången beror till stor del på att det har vuxit fram en imponerande infrastruktur i Sverige kring det skojiga snackandets konst. Ståupputbildningar anordnas, nya ståuppklubbar skapas och för de etablerade namnen erbjuds massvis av tv-tid som i sin tur leder till välbetalda företagsgig och imponerande trippelbokningar på stora scener.

Det känns symptomatiskt att Melodifestivalens största stjärna inte blev en sångare utan en ung komiker. Rent popularitetsmässigt framstår faktiskt ståuppkomiken som 2000-talets rock 'n' roll.
När Björn Gustafsson och hans komikerkolleger introducerades för Uppsalapubliken i går skedde det också på sant rockstjärnevis. Artisten Stephen Simmonds agerade diskjockey och presentatör. Med hjälp av tungt dunkande partymusik och exalterade utrop piskade han upp en stämning som kändes både febrig och förväntansfull.
Först ut var Özz Nûjen, stolt svensk, stolt kurd och stolt ståuppare. Hans självförtroende tycktes nå ända upp till taket på den spatiösa Konserhussalen medan han strödde vågade skämt omkring sig om serber, handikappade och afroamerikaner.
Nûjen hade en offensiv, närmast aggressiv framtoning på scenen. Ändå rådde det aldrig någon tvekan om att det fanns både hjärta och medkänsla i hans humor. Han utförde en skicklig, balansakt och framstod som den komiker som bjöd på mest eftertanke mellan garven.
Efter honom gjorde Måns Möller entré, med sina uppdragna axlar och sitt smittande bäverleende. Han höll ett föredömligt tempo och kryddade sina lustigheter med närmast fjortisliknande exklamationer som "amen, shit asså, han ba: hallå!". Den delvis rekordunga ståuppubliken (somliga hade inte ens uppnått tonåren) gillade vad de hörde.

Sedan var det dags för den verkliga ungdomsfavoriten: Björn Gustafsson. Den västsvenska komikern drog långa, omständliga monologer som faktiskt framstod som förhållandevis tröga och poängfattiga. Tack vare sitt säregna kroppspråk och sin omtalade charm lyckades han ändå på ett lite tillkrånglat vis generera både applåder och skrattsalvor. Björn är en odiskutabel stjärna, men han behöver skriva ett nytt, tajtare material.
Kollegan Soran Ismail framstod som Björn Gustafssons motsats. Knivstasonen hade ett lågmält, nästan opersonligt sätt att uttrycka sig på scenen. Men hans manus var fullständigt gödslat av fyndiga iakttagelser och kvickheter.
Om Gustafsson är den klarast lysande stjärnan på ståupphimlen just nu så framstår Soran Ismail som den snabbast stigande.

Publiken gillade vad de fick höra

Uppsalapubliken gav fint understöd åt en illuster komikerkvartett i Konserthuset i går. Den första föreställningen av tre med Björn, Måns, Soran och Özz blev en succé, trots tydliga trögheter och brister, konstaterar Björn Lövenlid