Psykos i kvadrat

Teater:Tetater Giljotin,Stockholm: 4:48 Psychosis av Sarah KaneRegi: Iliya Bekirov. Scenografi och kostym: Youlian Tabakov. Ljus: Anders Shorty Larsson. Originalmusik: Rikard Borggård.Medverkande: Juliana Saiska och Tatyana Maneva.Det sägs att de flesta självmord begås klockan 4.48. Ångesten blir manisk och okontrollerbar och någon får nog.I en kaklad kvadrat befinner sig en människa i androgyna kläder, manliga attribut blandas med kvinnliga. Hennes liv består nu av detta jag i detta rum, vi utanför kan aldrig nå hennes ångest, tvivel och för detta hatar hon oss möjligen. Vi andrasom inte förstår att vi saknar den vi aldrig kommer att träffa. Den som hon älskar, som också är den för vars skull hon planerar att ta sitt liv klockan 4:48.ÅngestspiralDen hon väntar på är inte en fysisk gestalt utan ett liv där den hon innerst inne är, kommer till uttryck. Den som inte är definierad av andra, eller nedslagen av antidepressiva mediciner. Helt enkelt den som inte fått födas — för det som tar livet av dig är inte skosnören eller rakblad, det är när du förlorar dig själv. Vi följer en kvinnas försök att inte förlora sig själv i en spiral av ångest och missriktad hjälp.Med regissör och skådespelare från Bulgarien spelas 4:48 Psychosis på engelska. Desperationen hos huvudpersonen att vilja nå fram förstärks i det avstånd som engelskan utgör. Inte för att jag inte förstår vad som sägs ­ det är tvärtom mycket skört och tydligt att se Kanes text på engelska med bulgarisk brytning — utan för att språket blir en makaber symbol för det grymma utanförskapet. Liksom hennes uppenbarelse i stort. Utanförskapet personifieras av denna enda människa i det kaklade rummet.Huvudrollsinnehavaren Juliana Saiska är från början performanceartist och dansare. I samspel med Tatyana Maneva, som är skådespelare, blir Saiskas tydligt fysiska uttryck ytterligare en dimension som skapar avstånd men också en märklig närhet dem emellan.Sexigt och organisktRegissören låter inte skådespelarna backa, vilket gör att publiken inte får resignera. Det är sexigt och organiskt men inte för att det är naket, eller för att det svåra spel som spelas mellan personerna på scenen handlar om beroende, längtan, hat och nöd. Snarare ligger sexigheten i den ärlighet med vilken Kanes text är skriven — och med vilken Giljotin spelar den. Det är våldsamt i drabbningen och det ber inte om uräkt. Den mycket fysiska föreställningen om ett mycket psykiskt tillstånd skapar en laddning i vilken man riskerar att bli fast. Det som ofta kan kännas pinsamt eller obekvämt på scenen, blir i 4:48 Psychosis på Giljotin självklart. Regissören Bekirovöverraskar också med att lyfta fram det hopp och den humor som finns i texten, trots att det är en pjäs som göra allt för att dölja det ljusa.Allt samverkar4:48 Psychosis är en pjäs skriven för en, eller möjligen två roller. På Giljotin händer det märkliga att det skrivs in ännu fler roller. Ljuset blir en och musiken en. Allt understryker den sorg som står framför oss. Det gäller också scenografin som är anmärkningsvärt exakt. Det tomma kakelrummet låter varken publik eller skådespelare komma undan, vi har bara skeendet framför oss. Öppningen i fonden från vilken den hopkrupna människan kan kravla sig ur. Människan som föds därur. Den ångest som kommer ur samma öppning — allt kommer att ytterligare förstärka föreställningen och publikens situation som åskådare till psykos och självmord. Från scenen talas det till oss. Det tittas på oss. Den bara drabbar och då har teatern fyllt ett behov och blivit teater på allvar.