Att mentalsjukhuset har en dragningskraft som litterär och dramatisk spelplats är inte svårt att förstå. Det är ju något av en uppochnedvänd spegelbild av samhället. Här samlas allt det som inte riktigt får plats, det som inte ryms i den snäva ram vi fått för oss att kalla normalitet, kort sagt allt det som vi för bekvämlighets skull och i brist på bättre ord betecknar som sjukt.
Mellan 1932 och 1995 utgjorde Beckomberga mentalsjukhus ett litet samhälle i samhället. Under de mest intensiva åren fanns närmare tvåtusen patienter inlagda på denna jätteinstitution. Sara Stridsbergs vackra roman utspelar sig dock till största del mot slutet av sjukhusets historia och handlar om Jackie och hennes alkoholberoende pappa Jimmie Darling, som är inlagd på sjukhuset. Den unga Jackie blir alltmer uppslukad av sjukhusets värld, dess stämningar och människor. Parallellt med romanen arbetade Stridsberg fram den pjäs som nu ges på Dramatens Elverket.
Regissören Annika Silkebergs ambition blir tydlig i stort sett med en gång. Här ska gränsen suddas ut mellan Vi (de friska) och Dom (de sjuka). Ljuset i salongen är tänt genom nästan hela föreställningen och skådespelarna rör sig lika ofta uppe på gradängen, hos oss i publiken, som nere i Jens Sethzmans trånga scenrum. Ett rum uppbyggt kring några skjutbara och genomskinliga glasskivor som fungerar som ett slags symboliska murar mellan publiken och de inlagda.
Pjäsen låter oss möta ett antal av de patienter för vilka sjukhuset blivit lika mycket hem som fängelse. Några av dem liksom förhöjt mänskliga, som Magnus Ehrners ömhetstörstande Olof eller Rolf Skoglunds Henning som ständigt längtar tillbaka till sitt förlorade paradis – Lidingö. Men här finns också rollfigurer, och detta är föreställningens stora problem, som stundtals blir till ett slags karikatyrer av en psyksikt sjuk människa. Här förstärks istället gränsen mellan det friska och det sjuka. Vi ser inte en rollfigur, utan en sjukdom. Vi möter inte en människa, utan en kliché.
Tur då att relationen som utgör föreställningens kärna, den mellan Danilo Bejaranos fader och Emma Broomés dotter, är så starkt gestaltad. Emma Broomé är fullkomligt briljant som dottern. Hennes rolltolkning, utförd med tonåringens alla små ticks och barnets alldeles öppna ansikte, går rakt in i hjärtat. I henne möter vi ingen kliché, utan en alldeles levande människa.