Provocerande men lockande absurditeter

Wim Vandekeybus, belgisk koreograf, skådespelare, fotograf och dansare är åter på Dansens Hus med kompaniet Ultima Vez. Senaste besöket var 2005 med verket PUUR, en mörk historia om hur och varför en man utvecklas till en mördare. Wim Vandekeybus växte upp på landsbygden. Närheten till djur och deras rörelser anser han ha betytt mycket för hans konstnärliga arbete. Studier av psykologi på universitetet gjorde honom intresserad av samspelet mellan kropp och själ. Dröm och vakenhet, liv och död har stort utrymme i Vandekeybus's verk. Hans karakteristiska stil har spelat betydande roll för utvecklingen av samtida europeisk scenkonst.

Det nya verket heter Menske och börjar på en mörklagd scen. En ångestfylld vitklädd man söker förtvivlat efter utgången. Vit rök omger honom. Ljuset tänds till hälften och man ser en scen omgiven av höga svarta plank. En väldig lyktstolpe, som i toppen omges av ett virrvarr ledningar, dominerar centralt. Det kan vara en ruffig bakgata i en storstad. Tio dansare med olika nationaliteter, fem av varje kön, befolkar scenen. En av dem sitter mest vid en telefonväxel i vänster kuliss och för en monolog, som nästan oläsligt projiceras på den mörka fonden. Dansarna strömmar ut och in på scenen, en sätter sig på golvet och kissar. Några slänger runt soppåsar, som dräller överallt. Fem dansare sträcker vajrar från lyktstolpen runt de övriga och lyckas ibland stänga in dem. Några klättrar i stolpen. En kvinnlig klättrare har en lång utläggning om sin sexualitet. Dansarna är skickliga på gränsen till akrobatik. De slänger sig tvärsöver scenen i tvära kast med fäktande armar eller i famnen på en annan dansare. Det är en kylig dans utan mjuka linjer till popmusik gjord av belgaren Daan.

Mitt i föreställningen byts sceneriet. Väggarna vänds och skjuts mot rampen. Baksidan visar ett foto av två ödsliga gångar, kanske sjukhuskorridorer, som möts i mitten. Framför denna kuliss utspelas en fantasivärld. Dansarna har ifört sig groteska pappersmasker och bisarra kläder. I centrum finns gruppens längste dansör, som de andra leker med, klär av och klär på. Han klagar över olika symptom. En sköterska ägnar honom en förströdd uppmärksamhet. Här skymtar en del humor och värme. Men snart är man tillbaka i den ruffiga miljön bland nedklottrade väggar och soppåsar. Nu utbryter ett regelrätt krig. Öronbedövande helikopterljud smattrar och strålkastare spelar över scenen. Dansarna bär sina kvinnor i famn och riktar deras sträckta armar och ben som kulsprutor mot varandra. En stege reses i mitten. Upp klättrar en vitklädd kvinna. Hon vajar likt en Jeanne d´Arc i toppen med flygande hår från en fläktmaskin medan vit rök sveper in scenen. Allt är kaos tills någon skriker "Too much" och allt avbryts.

Efter 95 minuter utan paus är man rätt mätt på absurditeter. Men nästa gång Wim Vandekeybus gästar oss är vi säkert förväntansfulla och spända på vad han kan ha hittat på av nya provokationer. Han anses allmänt som en del av det belgiska dansundret.

Provocerande men lockande absurditeter

Efter 95 minuter utan paus är man rätt mätt på belgaren Wim Vandekeybus absurda, kyliga dans, skriver Anna-Stina Malmborg. Ändå väntar man förväntansfullt på nästa gästspel.