Prosit, Stadsteatern

Nej, det är inte förkylt på Stadsteatern i Stockholm. Däremot är det möjligt att Tjechov skulle nysa av både förvåning och förtjusning om han såg sig själv i Rolf Skoglunds gestalt, en Tjechov som vackert håller samman den här föreställningen. En Tjechov som fått besök av publiken och nu talar med oss om allt från sin skräck att aldrig bli lika högt skattad som Tolstoj till svårigheterna när man som författare får skrivblockering — och tar upp gamla, sedan länge förkastade idéer.Ömsom tiggande om förståelse och ömsom demonisk tar Tjechov form som konferencieren som lotsar oss genom sina verk.I denna gestalt är Skoglund spröd och märkvärdigt precis. Valet av honom är bra, mycket på grund av hans sätt att använda sin röst, till vilken han lägger sin kropp som instrument för Tjechov, men också för de andra roller han kommer att ta.Skoglund understryker att detta är en pjäs om författaren, om författandet och dess villkor. Villkoret som är att gestalta mänskligheten.Demoraliserat borgerskapFörsta akten är nästan uteslutande skratt. Och mitt i all komedi, närmare bestämt direkt i andra akten, slås vi söder och samman av det demoraliserade borgerskapet i en sjaskig hamnmiljö med ett oändligt avstånd till bryggans yttersta kant, någonstans på vägen mot horisonten.Borgerskapet, representerat av Olof Thunberg, möter här Robert Gustafsson som föreställningen igenom agerar med sin tydliga fysik och mimik, så även i den här scenen — men här utan ironi. Gustafssons gestalt blir den person vi fruktar mest. Den som får oss att avvika från vedertagna normer och göra det vi inte trodde oss kapabla till. Just den här scenen, ett brottstycke av föreställningen, är något av det starkaste jag sett på teatern på länge.Men föreställningen har svagheter. Formen är scener, ibland nära tablåer och i det formatet står varje scen för sig själv. Det blir en balansuppvisning av såväl skådespelare som regissör som stupar i andra akten. Efter en första akt av skratt och ljus, som avbryts med ett slag i magen i inledningen av den andra akten, går det utför och jag känner mig, när föreställningen är över, snuvad på konfekten. Inte för att det är dåligt, utan för att det inte är lika bra. Jag blir besviken efter att ha varit uppfylld av salongens och scenens skrattande vansinne och tas ner till komedins medelmåttighet med inslag av publikfrieri och allt för enkla knep. Knepen finns även i första akten, men kompenseras där. Tillåts inte ta över.Tjechov är både allvar och komedi, och kanske behövs båda delarna av honom för att skapa det allvar som kännetecknar hans verk, den kritik han riktar mot samhället och människan. Kanske kan man inte reducera allvaret och bara behålla komedin, kanske behövs de båda i samspel för att Tjechov ska nå oss.Hos Wahlström bryts allvaret sönder av komedin, som tilllåts ta över och framför allt av det valda formatet. De åtta scenerna utspelar sig i olika miljöer, vilket innebär scenbyten där Tjechov underhåller sin publik medan scenografen Peter Lundquists blandning av minimalistiska bilder och 1800-talets borgerliga miljö byts ut. Lundquist understryker teatern i teatern på teatern.Med rökmaskin, en av sig själv på scenen åkande sammetspuff, en stiliserad park, och en teatersalong som blickar ut över Stadsteatern s verkliga salong har han och attributören Andreas Eklund haft den stora scenen till sitt förfogande — och många av deras tillsammans skapade miljöer är osannolikt vackra.Stor komediMen ibland är det bara det de är. Vackra, och utan egentlig funktion. De blir en blandning av den stiliserade, nästan osynliga scenografin och det naturalistiska dramats krav på exakthet.Kanske skulle man ha valt ett av de två sätten. Trots denna invändning är det fantasifullt — och ibland teatralt så det förslår. Och det är just det som är kännetecknande för hela föreställningen — en svårighet att välja, och så det storslagna teatrala uttrycket som jag tackar Wahlström för. Och trots att burlesk och fars är inslag i föreställningen tar dessa former på det stora hela aldrig över allvaret.Så det är ändå stor komedi på Stockholms stadsteater denna vinter, med allvar som vi tillåts skratta åt — i en hyllningsföreställning till Tjechov.