Göran Engmans traditionella julshow, som väl snart etablerats som något av en institution i det uppsaliensiska kulturlivet, gästas i år av en riktig legendar, tillika en av Engmans allra största inspiratörer; den Texasfödde sångaren PJ Proby, som fick sitt genombrott redan på tidigt sextiotal. Mest känd är Proby kanske för de byxor som, förmodligen mycket medvetet, sprack under en av hans konserter. Något som gjorde att han länge ådrog sig ett spelförbud i landet. Nu är han dock, 72 år gammal, äntligen tillbaka.
Så gott som hela första akten av showen är dock Engmans egen. Efter en smått spektakulär entré bjuds det på klassiska julhits blandat med en del annat material, allt dock tidsmässigt centrerat kring femtio- och sextiotalet. Och allt som oftast så smörigt att fettet nästan dryper från scen. Men det är gjort med en sådan avslappnad charm att man är redo att acceptera det. Mycket av föreställningen hålls uppe av att Engman är en sådan genomsympatisk scenpersonlighet. För någon stor musikalisk upplevelse är det inte, det kompetenta bandet till trots.
I andra akten får Proby ett eget set. Bandet blir plötsligt mycket svängigare, publiken lever upp och det blir genast uppenbart att Proby sångmässigt rör sig i en helt annan division än sin scenkamrat. Han har fortfarande, trots åren, ett fantastiskt riv i rösten. Framförallt kan han, till skillnad från showens inledande rätt så plastiga sånginsatser, verkligen förmedla känsla med sin röst. Allt är inte perfekt, det svajar ibland och inte sällan känns det en aning ansträngt. Men när Proby sjunger en innerlig version av If I can Dream, en av tidernas bästa poplåtar, då står vartenda hårstrå på min kropp. Hans version av Somewhere är inte mycket sämre.
Föreställningen avslutas med att Proby och Engman sjunger en duett av Elvisklassikern Blue Christmas. Att se en salig Engman få stå bredvid sin idol och sjunga är faktiskt riktigt rörande. Då kan åtminstone inte jag låta bli att känna julstämningen sprida sig i kroppen.