”Det här är en väldigt problematisk pjäs”, säger Rupesh Tillu till publiken inledningsvis.
Tja, så kan man uttrycka det.
2011 skrev Håkan Juholt en kulturartikel i Sydsvenskan. Han hade sett Malmö Operas uppförande av Victor Hugos Les Misérables och gjorde nu en vågad parallell mellan Hugos text, som handlar om misären efter franska revolutionen, och dagens svenska misär efter den misslyckade, nyliberala revolutionen.
Han fick en del skit för det. Och visst var det en ”problematisk” text.
Rupesh Tillu, som spelar i den enda rollen, och Björn Dahlman, som skrivit och regisserat, har med Hamlet Incognito gjort en Juholtare. Med fullkomlig brist på hämningar låter de Shakespeares kanske mest spelade pjäs gifta sig, eller snarare kollidera, med vår av krig, rasism och ekonomiska kriser söndertrasade samtid.
Kopplingen? Inte solklar. Hamlet Icognito är en kaotisk, interaktiv, metatrasslig, humoristisk och fritt associerande monolog som investerar mycket i publikens vilja att delta och förmåga att själv meditera vidare över de ibland haltande liknelserna.
Mycket kretsar kring makternas motiv, lika dunkla i dagens västvärld som i det berömda 1600-talsdramat. Det senaste decenniets världspolitiska helvete passerar revy med jakten på oljan, kriget mot terrorismen och konstruktionen av den skäggprydda muslimen som hotet, den från den universella människan skilda, som en ohelig, dödsbringande treenighet.
Och, spånar pjäsen vidare, visst är vår tid också liksom Hamlets präglad av förvirring, osäkerhet och paranoia?
Shakespeares olycklige hjälte frågar sig om han verkligen kan lita på vålnaden som berättar för honom att Claudius, den nuvarande kungen, mördat hans far. Rupesh Tillu vrider till frågan och kastar ut den i publiken: I vilken utsträckning kan vi lita på informationen från vår tids vålnad, medierna?
Jo, visst är Hamlet Incognito en problematisk pjäs. Kanske hade den fallit platt med en sämre skådespelare än Rupesh Tillu.
Han lyckas inte rädda de rena Hamlet-partierna, som är för långa och oengagerande när de på det här sättet lyfts ur sin kontext och portioneras ut. Men i de stunder då det slår om och pjäsens samtidssida vänds utåt förvandlas han till en glödande estradör som efter egen smak fritt kan alternera mellan det subtila minspelets ingenjörskonst och den fysiska komikens stora gester.
Publiken är med oavsett vilket.
Det är också imponerande hur han med humor som smörjmedel så smidigt växlar mellan fiktionsnivåerna: i ena stunden ”Rupesh Tillu”, i nästa en skådespelare som ska göra Hamlet och i tredje Hamlet själv.
Det här är inte första gången Björn Dahlman och Rupesh Tillu samarbetar. Tidigare i år besökte de Stadsteatern med en annan politiskt frän monolog, Ragulabuggla. Nog är de någonting på spåren med sin vilda och gycklande samhällskritik. Fullträffen väntar dock fortfarande.