Precisionsstepp med grabbig energi

Tuffa killar dansar visst.Killarna i Tap Dogs ser ut att vara släktingar till seriehjälten Knallhatten. Steppjärnen är fästade på grova kängor som i sin tur sitter på oerhört muskulösa ben. Deras steppdans är rena precisionsarbetet, här finns inte tillstymmelse till otakt och samarbetet är perfekt och rytmiskt.Stora delar av showen är faktiskt helt utan musikackompanjemang, det är dansarnas fötter som gör musik. I ett nummer steppar de på elektroniska plattor som är "stämda" olika och skapar sålunda en rytmisk melodi med fötterna. Men flera nummer bygger också på ett lysande samspel med musikern som befinner sig på en balkong i fonden.Tap Dogs skapades i Australien 1995 av den danslystna och arbetslösa stålverksarbetaren Dein Perry. Ganska omedelbart blev showen en succé med världsrykte som späddes på när Tap Dogs invigde OS i Sydney år 2000. Samma år gjorde Dein Perry en självbiografisk film, Bootmen, där dansscenerna vida överglänste allt, handling och skådespeleri i övrigt var ganska mediokert( två kajor i UNT 001215).Noteras kan att Tap Dogs började ungefär samtidigt som deras betydligt mer tillstramade och sirliga irländska kollegor, Riverdance.I intervjuer har dansarna i Tap Dogs poängterat sin arbetartillhörighet. Men när man ser dem i föreställningen förstår man att det har blivit en och annan danslektion mellan jobbskiften. Kollar man dessutom kompaniets hemsida står det att de flesta av dem har dansat sedan de var riktigt små, 2-3 år.I showen har var och en av dem en karaktär i varierande grad på machoskalan. I förbifarten får den yngsta halvt kärleksfulla orrar i bakhuvudet när han flirtar med tjejer i publiken, en annan mobbas lätt av en tredje för armsvett och en fjärde har en lätt feminin anstrykning i vissa sekvenser. Det kan förstås vara så att han skojar, här snackar vi riktiga karlakarlar som vet hur man hanterar stålbalkar - och rytmer.Under showens gång byggs och konstrueras det på scenen. Ett av dess mest spektakulära inslag är när killarna svetsar och svetslopporna hoppar i takt med att de steppar. Ett annat kul nummer är när en av dem steppar upp och ner mot en metallplatta. Visserligen är han fäst i linor, men mest håller han sig där med handkraft.När rockmusiken stundom släpps på är det inte lika roligt, för då hör man nämligen inte steppljuden. Då faller liksom hela den rytmiska idén.I åttio minuter håller det hela på och det är alldeles lagom med välsynkroniserat steppsmatter. Ärligt talat infinner sig känslan av övermättnad aningen tidigare än så.Föreställningar ges till och med 10 oktober.