”Äntligen stod prästen i predikstolen”. Fast på Stockholms stadsteaters stora scen finns ingen predikstol. Joel Spiras väl överspände Gösta Berling står rakt upp och ned, skyddslös, på en träramp som sluttar mot publiken. Och visst: Om någon befunnit sig på ett sluttande plan så är det Gösta Berling.
Han har druckit länge, och snart ska han bli avskedad, självmordsbenägen och en av de tolv ”kavaljererna” kring Ann Petréns varma men lite bleka majorska, dessa som ”sätter glädjen högst och arbetet lägst.” Ja, han ska sjunka så lågt att han till och med går i förbund med själve Fan i Samuel Frölers karikatyrartade gestalt.
I predikstolen berättar han en historia som hämtats från en annan av Selma Lagerlöfs böcker, ”Kristuslegender”. Den handlar om Sankte Per, som är bedrövad över att hans mor inte kom till himlen efter döden. Gud, som vill bevisa för Sankte Per att domen är rättvis, sänder en ängel till helvetet för att hämta upp modern. När hennes arma medmänniskor klamrar sig fast vid henne sliter hon av dem en efter en medan hon själv stiger, och blottar på så sätt sitt egoistiska, obarmhärtiga jag.
Berättelsen belyser ett huvudspår i regissören Runar Hodnes tolkning, den kierkegaardska existentialismen: frihet, val, ansvar, handling. När Gösta Berling till sist mognar, frigör och förverkligar sig själv är det inte i självcentrering, utan genom något för vår tid så exotiskt som en luthersk pliktetik. Först när han överger sitt upproriska, svärmiska jag för att ödmjukt verka som speleman i bygdens tjänst får han ro. Estetikern har blivit etiker.
Selma Lagerlöfs myllrande storverk kan inte vara lätt att dramatisera. Hodnes renodling hittar en väg genom den tematiskt brokiga sagan, men offrar samtidigt något av romanens spänning mellan ansvaret för medmänniskan och den trots allt bländande livslust som kavaljererna representerar.
Pjäsens stora problem är dock de dramaturgiska lösningarna. För att foga samman de spretande episoderna används berättande passager, och som för att göra dygd av nödvändigheten förädlar Hodne dem till ett bärande grepp – som nyttjas också när det inte behövs. Gång på gång får en skådespelare berätta vad som kort efteråt ska gestaltas. Det är obegripligt.
Visst är det bländande vacker och sensuell teater. Scenografin trollbinder med sina höga tallar och suggestiva ljusspel, och en stråkkvartett hypnotiserar med delvis nyskriven musik. Men ändå: När den här Gösta Berling-sagan står i predikstolen och aldrig slutar prata blir det ändå lite tjatigt.